Idag har jag varit på tredje begravningen hittils i år. Det tar på krafterna. Det här gången var det världens underbaraste väns begravning. Hon gick bort i cancer för ett tag sedan och det som känns jobbigast är nog att ingen visste att hon var så sjuk. Dagen innan var hon hur pigg och glad som helst, och på morgonen dagen efter hade hon lämnat oss för alltid.
Tung dag...men nu hoppas jag att jag slipper gå på fler begravningar på många år...

..över hur andra människor orkar lägga näsan i blöt om andras liv och utnyttja ett förtroende de fått..
Pga upprepade tråkigheter där personer försöker göra sig roliga så har jag fått ta mig en allvarlig funderare. Ska jag fortsätta skriva om mitt liv och känslor som en så öppen plats som nätet? Ska jag forts'tta lämna ut mig själv och mitt liv så mycket som jag gör? Och jag har kmmit fram till att jag måste ändra på någonting, inte bara för min egen skull utan för familjen och andra anhöriga. Därför kommer jag i fortsättningen kanske inte skriva så mycket personliga saker i bloggen, men jag tänker fortsätta skriva om mina känslor. För de lämnar trots allt inte ut någon annan än mig själv.

Jag har också funderat på att lösenordsskydda bloggen för att kunna skriva om precis vad jag vill och kunna ha koll på vilka som läser, men för tillfället kommer bloggen att vara öppen för alla. Dock kommer jag sluta lägga ut personliga bilder (sålänge det inte är lösenord på bloggen).

Får se hur jag väljer att göra.

Såg nyss ett program om stora familjen i Storbritannien. Och jag kan verkligen hålla med det som sas i början av programmet, en del lär sig inte att säga "nej, nu räcker det". Jag förstår inte hur man som ensamstående mamma till 10 barn kan vilja ha ännu fler när man inte har råd att betala hyran? De blev senare vräkta men hon ville ändå ha fler barn. Och hon träffade en man, som var 56, och som också ville ha fler barn. Den dagen jag säger att jag gärna vill ha 10 barn till så droga ner mig och tvinga mig att sterilisera mig!

Men det är också härligt att se att man inte är ensam om att ha många barn. Trots det tvivlar jag på att jag kommer att komma upp i 13-14 barn ;) Har ju 10 med bonusbarnen och när alla här är hemma är det fullt fart..men vips så blir det bara jag, maken, V och T hemma. Då känns det tomt! Men man får också en chans att vila upp sig och komma ikapp med det man missat under veckan innan.

Nej, 13 barn är för mycket även för mig ;)

Tänk att mina barn är så bra på att göra grimaser. Det hade ju varit roligt om man hade en bild där grabbarna bus inte gjorde grimaser..
Först var det bara A och L som gjorde det, sen hakade givetvis även stora T på. och vem har hakat på nu, om inte V? Väntar bara på att lilla T ska börja också. Men änsålänge håller flickorna inte på med det!
Nu är frågan vem som hamnar på bild nästa gång.. ;-)

Och visst ja, på bilden ovan är det sonen L "med det där hemska namnet" (som vi råkar gilla) ;-)