Sätta ord på alla tankar
Jag läste precis en artikel på expressens hemsida som träffade rakt i hjärtat. Varenda ord är sant och det känns som jag själv skrivit den.
Många påstår att livet går vidare - Men det gör det inte. Mitt liv stannade i samma sekund som mina barns hjärtan slog sitt sista slag. Visst går tiden, livet går vidare på en del sätt men står stilla på andra. En del tror att bara för att det gått tid, så går sorgen över. Sorgen kommer aldrig att gå över, den kommer inte heller att bli mindre. Men jag lär mig att leva med den, lär mig att acceptera sorgen i vardagen. Men det är inte så det ska vara. Som förälder ska man inte behöva begrava sina barn. Det ska vara tvärtom.
Ur artikeln:
"Jag insåg tillslut att jag hade två vägar att välja mellan. Antingen väljer du att försöka leva igen, eller så väljer du att leva resten av livet i någon sorts depression. Och det sistnämnda tror jag egentligen är den lättaste vägen, då kan man bara gå in i sig själv, inte bry dig om någon annan och stanna i sorgen och depressionen för alltid.
– Men det var aldrig ett alternativ, även om det kändes så i början. Då trodde jag att jag aldrig kommer kunna skratta mer, jag kommer aldrig mer kunna vara glad. Så det svåraste är att välja livet."
– Men det var aldrig ett alternativ, även om det kändes så i början. Då trodde jag att jag aldrig kommer kunna skratta mer, jag kommer aldrig mer kunna vara glad. Så det svåraste är att välja livet."
När vi förlorade S blev allt svart. Glädjen försvann, jag kände mig tom och kunde inte skratta. När jag sedan så småningom började skratta igen kände jag mig som en dålig mamma. Skrattar jag trots att mitt barn är dött? Skratten blev aldrig långvariga. Jag vågade inte heller riktigt skratta. Jag ville inget hellre än att dö istället för S. Göra saker och ting ogjorda. Lägga mig ner och dö. Det vore det absolut enklaste, att slippa tänka på alternativen och slippa kämpa.
Under allt detta blev jag även gravid med A. Han, och de övriga barnen, fick mig att kämpa. Fick mig (oss!) att försöka se ljusglimtarna. Ett par månader senare vändes världen upp och ner igen. Vi förlorade ännu ett barn.
Jag var förlamad av sorgen. Jag hade inte återhämtat mig från att vi förlorat S än (det gör man nog aldrig.) och nu förlorade vi ännu ett barn, ett barn som fått oss att kämpa och orka leva efter förlusten av vårt första barn.
"Ibland är det fortfarande en kamp att tillåta sig att skratta och må bra.
– Jag vet ju att det är vad Emma, Filip och Vivi vill. Men det är svårt, det är en dragkamp mellan hjärtat, känslan och förnuftet. Det kommer över mig ibland, ”hur kan jag sitta här och skratta när mina barn är döda”.
– Jag vet ju att det är vad Emma, Filip och Vivi vill. Men det är svårt, det är en dragkamp mellan hjärtat, känslan och förnuftet. Det kommer över mig ibland, ”hur kan jag sitta här och skratta när mina barn är döda”.
"En svår sak att tänka på är barnens åldrar.
– Det är en konstig känsla. Jag har ju ingen bild av dem hur de skulle ha sett ut nu. För mig är ju Emma 14 år, Filip är 17 år och Vivi är 21, men samtidigt blir deras vänner äldre. Nu kommer Emmas bästisar hit och hälsar på i bil, de har körkort! Det är jättekonstigt för mig, men samtidigt gläds jag med dem att de får uppleva allt det där som mina barn aldrig fick.
– Men åldrarna är nog något jag alltid kommer att brottas med. När jag är 80, ska jag då säga att jag har en dotter som är 14? Eller att jag har en dotter som skulle ha varit 50. Ja, vissa tankar kan man bli tokig av…"
– Det är en konstig känsla. Jag har ju ingen bild av dem hur de skulle ha sett ut nu. För mig är ju Emma 14 år, Filip är 17 år och Vivi är 21, men samtidigt blir deras vänner äldre. Nu kommer Emmas bästisar hit och hälsar på i bil, de har körkort! Det är jättekonstigt för mig, men samtidigt gläds jag med dem att de får uppleva allt det där som mina barn aldrig fick.
– Men åldrarna är nog något jag alltid kommer att brottas med. När jag är 80, ska jag då säga att jag har en dotter som är 14? Eller att jag har en dotter som skulle ha varit 50. Ja, vissa tankar kan man bli tokig av…"
Just det där att man inte har någon bild av barnen är otroligt svårt. Hur skulle de se ut nu? Jag kan ibland komma på mig själv att sitta och stirra på barn i S och A's åldrar. Är det sådär mina barn skulle vara? Det är omöjligt att föreställa sig barnen äldre än 3 år och 2 månader. A är alltid en bebis. S är alltid en 3-åring. Trots det kan jag inte låta bli att fundera.
Jag har valt livet. Inte för min skull, utan för mina barns skull. Barnen har förlorat två syskon. Och hur jobbigt det än är för mig att kämpa och försöka, så ska inte mina barn förlora en mamma för att jag inte orkade. För mina barn orkar jag allt.
Ingen lust
På sistone har jag inte haft någon större lust att göra någonting alls, allra minst uppdatera här. Jag mår fortfarande inte bättre men försöker att se allt det positiva och verka glad nu när det är jul för barnens skull. Men varje gång jag påminner mig själv om att kämpa för barnens skull så påminns jag också om att det är två barn som jag inte har hos mig att kämpa för. Jag saknar dem så otroligt mycket! Jag fick aldrig chansen att lära känna min egen son och se honom växa upp och bli en egen liten individ. Men jag fick ett par år med S, men alldeles för få år.
Hur som helst så blir det en lugn jul. De fyra stora är hos sin pappa i år och firar jul så plötsligt blev barnaskaran hälften så stor och en ännu större saknad....
Hoppas ni andra får en bra jul med era nära och kära. God jul!
Inte favoritårstiden..
Hösten och vintern är inte mina favoritårstider. Man kan ju tycka att det borde vara de första månaderna på året som är jobbigast, det är då alla årsdagar är. Och självklart är de jobbiga. Men såhär i vintermörkret finns inget som riktigt lyser upp tillvaron, allt känns hopplöst, och saknaden efter barnen blir tydligare. Den sista veckan/veckorna har inte alls varit roliga.
Det är som att börja om på ruta ett igen, minsta sak kan få tårarna att spruta. Jag försöker rycka upp mig, för barnens skull. Speciellt såhär till jul. Samtidigt vet jag att om jag inte tar mig tid att må dåligt så kommer det slå tillbaka senare och då kommer jag må ännu sämre.
Nu längtar jag till mars så vi får träffa och mysa med Juno. Det är tack vare mina barn som jag orkar ta mig upp på morgonen och det är tack vare dem jag orkat kämpa och fortfarande kämpar!
