Ryggen..
De senaste dagarna har min rygg inte mått speciellt bra. Det märks att det inte är min första graviditet, kroppen är mer sliten och trött. Lilltjejen sparkar och jag påminns om hur skört allting är. På ett ögonblick kan allting förändras så fort och att då få känna Junos sparkar och veta att hon lever betyder otroligt mycket. Det är mycket lättare att oroa sig för allting nu när man hur fort allting kan ändras och jag kan inte längre ta för givet att "allting ordnar sig". Jag kan inte ens säga att Juno är frisk, för det vet vi inte än. Innan hon föds har vi ingen aning om ifall hon är frisk eller om vi kommer behöva gå igenom samma sak igen. Det är skrämmande, men jag försöker intala mig att det helt enkelt inte kan hända oss tre gånger. Det sägs att OH inte är ärftligt, ändå har jag förlorat två barn tack vare sjukdomen. Jag måste våga hoppas och faktiskt glädja mig över Juno. Att bara gå omkring och oroa sig vid det här laget hjälper inte...
Sjukstuga
Här hemma har vi sjukstuga just nu. Det är bara de två minsta som vi har här hemma den här veckan, men vi är alla sjuka. Jag hostar, har ont i halsen och känner mig riktigt trött, samma sak med V och Andreas. T mest utav oss och han har också feber. Inte kul någonstans!
Jag är dålig att svara på era kommentarer. Jag läser dem alltid, men verkar alltid glömma bort att svara på dem, fy skäms på mig! Men jag vill ta tillfället i akt och tacka så mycket för alla kommentarer som trillat in på sistone.
Sedan hörde jag också en liten fågel viska i mitt öra att ni vill se magbilder? Några magbilder är tagna, och jag ska verkligen försöka ordna fler bilder på både magen, mig själv och barnen. Jag förstår att ni är nyfikna - jag är ju nyfiken på er som läser också!
Med lite hjälp gick det
Jag fick aldrig till det där med BF nedräknaren på bloggen, men nu fick jag hjälp av Andreas att ordna till det. Så om allting fungerar som det ska så ska det nu finnas en nedräknare till höger i menyn. Jag är nere på tvåsiffrigt nu, 99 dagar kvar till BF! Magen syns ordentligt och lilla Juno sparkar på och verkar trivas bra inne i magen. Jag måste försöka ordna lite bilder på magen, det är kul att jämföra med tidigare graviditeter!
Det blir dyrt...
Många barn innebär mycket kläder, vilket i sin tur lätt kan bli dyrt. Speciellt när jag sitter hemma och beställer allt från nätet. Det blir en hel del, men mina fyra äldstas pappa är inte mycket för att köpa kläder, varken till sig själv eller barnen. Så vi har löst det så att jag köper alla kläder till dem och han slänger fram bankomat kortet *s* Det gäller bara att komma ihåg vems kläder som är vems, för jag tror inte att han är så sugen på att betala kläderna för mina och Andreas barn också. *s*
Det är också mycket enklare och smidigare och barnen kan vara med och bestämma utan att jag behöver jaga dem runt i affärer etc. Så det är ungefär vad jag/vi har sysselsatt oss själva med idag. Jag vet inte vad det är med mina barn, men deras jeans tycks gå sönder hela tiden. Grabbarna tycker inte att det gör något ("mamma, det ska faktiskt vara lite trasigt nu...") men när halva byxan verkar ha försvunnit och det bara är ett stort hål, då tycker även de att det har gått för långt. Kanske är det deras mamma som tjatat hål i byxorna. Jag förstår mig inte riktigt på varför alla byxor ska vara trasiga, men jag låter de hållas. Vill de ha trasiga byxor med hål i - då får de ha det.
Något annat jag inte heller riktigt förstår mig på är hur själva kläderna ser ut. Killkläder är tuffa och oftare lite mörkare färger, såvida det inte gäller bebiskläder då kan det vara lite gulligare tryck med t.ex. bamse etc på. Flickkläder är bara gulliga. Ljusa färger, ofta rosa. Och lika ofta med något tryck på, t.ex. Hello Kitty. För mina killar spelar det ingen roll, de vill ha tuffare kläder. Tjejerna har det lite jobbigare. Antingen är det väldigt barnsliga kläder, eller väldigt vuxna och tjejerna (förutom äldsta bonusdottern) är varken småbarn eller vuxna utan 10 och 11. De vill inte ha sånna kläder och jag får slita mitt hår över att hitta något de tycker om. Äldsta bonusdottern har det lättare då hon är tonåring och för dem finns det ju gott om kläder i alla möjliga stilar.
Jag kanske rentav ska bojkotta det här med "pojk" och "flick" kläder. Jag får helt enkelt klä Juno i "pojkkläder" se hur många som förfärar sig över det.
Firat V
I tisdags hade vi en liten kille här hemma som fyllde 4 år. Tänk att det redan nu har gått fyra år sedan han föddes, det känns som igår! Samtidigt vet jag ju att det inte alls var igår, han har ju redan blivit storebror två gånger om! Lillkillen var överlycklig över alla paket! Massor av bilar förstås, precis som han ville.
Annars flyter det mesta på rätt bra här hemma nu. Jag mår lite bättre, men det går upp och ner rätt mycket fortfarande. Jag läste även en bra artikel idag som jag tyckte stämde så bra. Har man många barn måste man göra allt som andra föräldrar gör, och lite till, för att inte få onödiga kommentarer. Man måste hela tiden jobba hårdare för att visa att man kan. Vill ni läsa artikeln kan ni göra det här: http://www.alltombarn.se/foraldraliv/en-del-tror-att-vi-ar-samre-foraldrar-1.29888
Saknad...
Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag och någonting
alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje
dag men ibland blir den
aldrig densamma mer.
- Alf Henriksson
Nu slut är smärtan, du funnit frid
men lämnat hjärtan som saknar dig
----
Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans (älskar den! Även om jag inte har mina barn hos mig så har jag dem alltid inom mig i mitt hjärta.)
----
En tröst i sorgen Gud oss ger
Att den vi älskar ej lider mer
----
Stilla kom döden kom som en vän
Tog dig i handen och förde dig hem
Jag viskar ömt de orden
de vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden
och i all evighet
----
Din kind jag ej mer smeka kan
ej trycka dina händer
du kommit till ett annat land,
där inget ont dig händer
----
När dagen synes oss som bäst kom
döden som vår gäst. Hämtar det käraste
och lämnar bara tomhet kvar.
----
Det finns ingen sten så tung som sorgen
vi känner. Det finns ingen ros så
vacker som minnena av dig.
- Maud Larsson
----
Så länge vi minns lever du.
- Vivi Berglund
Den som kom på "älska
tills döden skiljer oss åt"
har aldrig upplevt saknaden av ett barn.
----
They say memories are golden
well maybe that is true
I never wanted memories,
I only wanted you
Här står jag nu och vaggar lugnt min famn
Jag iskar ömt ditt namn. Ljuset ditt är tänt.
Jag all min kärlek till dig sänt.
Kvällsfunderingar
Igår hade V massor av funderingar, främst kring livet och vad som händer när man dör. Det är inte alltid lätt att förklara sådant för ett litet barn!
- Mamma, vart är Starla?
- Vart tror du att hon är?
- I himlen. Är hon där?
- Om du tror det så är det säkert där hon är
- Men varför är hon där mamma? Varför är hon inte här?
- Hon var sjuk och kunde inte stanna med oss längre
- Varför var hon sjuk?
- Jag vet inte gubben. Det finns sjukdomar som man inte alltid förstår sig på eller kan göra någonting åt
- Kommer hon tillbaka?
- Nej, det gör hon inte.
- Alastor då?
- Nej, inte han heller.
- Jag saknar dom. Ibland gråter jag.
- Jag saknar dem också gubben. Man får gråta när man är ledsen, det gör jag och pappa också.
- Mamma, kommer jag också till himlen?
- Alla kommer dit någon gång, men du ska inte dit än på väldigt länge.
- Hur länge? Som till jul?
- Nej, längre än så. Det kommer bli jul många, många gånger till innan du ens behöver fundera på det igen.
- Nu ska jag gråta. Men inte för att jag är ledsen.
- Vad ska du gråta för då?
- För att jag är lycklig att du och pappa inte är i himlen också.
Mycket idag
Idag har vi fullt upp här hemma trots att vi hade tänkt oss en ganska lugn helg. Vi har nyss kommit hem från Anakins match som de tyvärr förlorade. Men allt handlar ju inte om att vinna heller, men av någon anledning verkar inte A tycka detsamma ;) Snart är det dags att åka vidare till nästa match som Luci ska spela. Det blir mycket åkande fram och tillbaka. Anakins match var här i kommunen men Lucis är på andra sidan stan. Sedan skulle jag köra E och hennes två kompisar till bion, handla, städa, hjälpa barnen med diverse läxor de har under helgen och så vidare. Inte en lugn stund! Men det är väl så det ska vara med barn!
Fortfarande tungt...
Nu har det varit tungt i ett par dagar, tyngre än vanligt vill säga. Varje andetag jag tar så känner jag hur det är någonting som saknas. Hur jag inte är hel och smärtan när jag inser att jag aldrig kommer att bli hel igen.
Jag minns barnen som de såg ut sista gången. Små. De hade varit så mycket större nu, speciellt lillkillen. Tänk att han snart skulle ha fyllt två år och att han var lite över två månader då jag fick se honom för sista gången. Det är en lång tid att inte se sin lilla bebis på. Och min lilltjej, hur hade hon varit nu?
Det är lätt att tänka på barnen så som de var var i mina ögon när jag fick hålla dem hos mig. Men det är lika lätt att komma på sig själv att fundera över hur de hade sett ut nu, hur deras röster hade varit (främst Alastors), hur deras personligheter hade förändrats...
Det är så blandade känslor. Jag saknar barnen så otroligt mycket, men samtidigt vet jag att hade vi inte förlorat Alastor så hade han varit vårt sista barn. Vi skulle inte gå igenom den här sista graviditeten och vänta på Juno. Och trots att Juno inte är född, så älskar vi ju henne också....
Tung dag
Idag har det varit en ganska tung och jobbig dag så det är skönt att dagen snart är över. Jag har saknat Starla och Alastor otroligt mycket idag, önskat att jag fått en enda minut till med dem, säga en sista gång att jag älskar dem. Trots det vet jag att fick jag den där minuten så skulle det inte bli lättare. Det skulle inte hjälpa att säga "jag älskar dig" en sista gång, för det kommer ändå vara tusentals gånger efteråt då jag önskar att jag kunde säga det igen. Att hålla dem i mina armar igen skulle inte heller hjälpa. Det skulle riva upp sorgen på nytt och det skulle kännas som jag förlorade dem igen när jag var tvungen att släppa dem. Det skulle inte hjälpa att se dem le en sista gång heller, för jag skulle veta att det var deras sista leende. Men jag önskar ändå så innerligt att jag fick allt det där. Ett sista leende, hålla dem i min famn en gång till och säga att jag älskar dem. Trots att det skulle göra sorgen och smärtan värre än jag villig att ta det, bara jag får en minut till med dem. Men det är omöjligt...
Kanske var det en extra tung dag idag eftersom det snöat. Starla älskade snö. Hon log som ett litet barn på julafton när hon såg snön, försökte fånga snöflingorna. Vad skulle jag inte ge för att få höra henne ropa "Mamma, Mamma! Det snöar!" en gång till?
Ibland tycker jag att jag hör henne. Under en kort sekund är jag euforisk då det känns som att Starla är här igen, att allt varit en hemsk mardröm. Sedan går sanningen upp för mig. Hon är inte här. Hon kommer aldrig att vara här hos mig i fysisk form igen.
Jag kan även få känslan ibland av att jag har Starla med mig. Ibland även Alastor, men inte lika ofta. Kanske är det min hjärna som spelar mig ett spratt, men jag bryr mig inte. De stunderna då det känns som att jag har barnen med mig är jag lycklig. Kanske är det så att jag faktiskt har de med mig ibland - kanske inte. Vad jag däremot vet är att jag alltid kommer att älska mina två otroligt saknade barn. Till mitt sista andetag.
Jag och teknik...
Som de flesta vet vid det här laget så fungerar jag och teknik inte speciellt bra tillsammans. Det fick jag bevis på för bara en liten stund sedan. Det är många som har en "baby ticker" på sin blogg/hemsida och jag tänkte prova samma sak. Men inte tusan fick jag det att fungera! Det är väl helt enkelt inte meningen att jag ska ha en. Men vill ni se hur många dagar det är kvar och få en liten aning om hur Juno växer kan ni istället kika på länken nedan. Det är 118 dagar kvar till Juno är beräknad! Vi får se ifall hon kommer i tid eller inte. Med mina två äldsta gick jag över tiden (+7 med A och +1 med L), E kom på bf och T två dagar innan bf. Starla gick jag också över tiden med (+2) och de tre sista har kommit innan bf. Alastor kom ju en hel månad för tidigt! Huvudsaken är ju att hon mår bra, inte när hon kommer. Men vi får ta och prata lite allvar med henne så att hon förstår att hon ska försöka hålla sig borta från diverse årsdagar och sina syskons födelsedagar. Anakin blev sådär lagom glad när Alastor föddes på hans födelsedag.... ;)
Nedräkningen: http://babystrology.com/tickers/baby-ticker-glass.swf?parent=Kat&year=2010&month=3&day=2&babycount=1