Snart julafton
Två dagar till julafton, eller 1,5 beroende på hur man räknas vilket sonen påpekade. ;)
Ingen julstämning här hemma direkt. Julgran är framme, tomtar är uppe och det är allt minstingarna pratar om men dessvärre är det ju ingen snö och den riktiga julkänslan finns varken hos mig eller Andreas.
Vi blir en hel del folk i år också..dock två barn för lite. Men de stora barnen är hos mig i år och så kommer mina föräldrar hit samt min bror med familj. Sen är ju bonustjejerna hos oss i år också.
Så det blir totalt 12 barn och 6 vuxna. Behöver jag säga att det blir trång och mycket julklappar?! Nåja, nästa år blir det inte lika mycket folk. ;)
December
Nu är vi inne i December. En månad som många barn älskar och bara längtar efter, men som andra barn blir förtvivlade över. Jag känner mig som ett av de förtvivlade barnen. Förra julen var våran första jul utan Starla. Första gången vi upplevde en jul och visste att vår lilla tjej aldrig skulle få vara med oss igen. Inte heller skulle vi få se hennes ögon ljusa upp varje gång hon såg julgranen. Plötsligt inser man hur små och obetydliga många saker är. Hur många gånger har man som förälder inte sagt åt sitt barn att inte hålla på riva i julgranen, inte bråka, inte skrika etc. För min del skulle Starla gärna få skrika och bråka och riva sönder varenda sak här hemma. Det enda som skulle betyda något var att hon var med oss. Detsamma gäller givetvis för vår lilla kille, Alastor. Han skulle ha fått uppleva sin första jul och busat runt med sina syskon. Istället kom han och vände om och får nu istället fira jul med Starla.
Saknaden gör så otroligt ont. Jag har mått bra ett tag nu, så bra man nu kan må med saknaden efter barnen..men nu är jag nere på botten igen och försöker desperat ta mig upp till ytan igen. Jag VET att jag kommer att må bättre än vad jag gör nu, men jag VET också att saknaden alltid kommer finnas med oss och att jag aldrig mer kommer få se två av mina barn igen.
