Nu är vi inne i December. En månad som många barn älskar och bara längtar efter, men som andra barn blir förtvivlade över. Jag känner mig som ett av de förtvivlade barnen. Förra julen var våran första jul utan Starla. Första gången vi upplevde en jul och visste att vår lilla tjej aldrig skulle få vara med oss igen. Inte heller skulle vi få se hennes ögon ljusa upp varje gång hon såg julgranen. Plötsligt inser man hur små och obetydliga många saker är. Hur många gånger har man som förälder inte sagt åt sitt barn att inte hålla på riva i julgranen, inte bråka, inte skrika etc. För min del skulle Starla gärna få skrika och bråka och riva sönder varenda sak här hemma. Det enda som skulle betyda något var att hon var med oss. Detsamma gäller givetvis för vår lilla kille, Alastor. Han skulle ha fått uppleva sin första jul och busat runt med sina syskon. Istället kom han och vände om och får nu istället fira jul med Starla.