Dikter som både jag och andra har skrivit. Tänkte dela med mig av dem.

Min starka mamma

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla
Men när alla andra sover om natten har jag sett hennes tårar falla

Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå
Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne förstå

Lika ändlöst som strandens vågor & hennes smärta,
Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta

Hon bär ett leende, ett leende hon tror döljer
Men genom himlens dörr ser jag tårarna som fäljer

Min mamm försöker att hantera döden för att hålla mig kvar
Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har

När jag vakar över min starka mamma genom himlens öppna dörr,
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr

Men jag vet att det inte hjälper, eller lättar bördorna hon bär
Vad hon än säger, hur hon än mår

Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår......

- Kay DesOrmeaux
org "My surviving mom"

De vackraste

Det är de vackraste barnen som dör,
de som ingen ondska berört,
de som är mjukare än andra,
Kärleksfullare,
Det är de vackraste barnen som dör,
Läggs i jord istället för armar
och ljuset från just deras ögon slocknar.
Det är de vackraste barnen som dör,
medan hjärtan gråter,
förbittrade,
stela,
livsberövade,
oförtjänta kom de,
välsignade gick de.
Det är de vackraste barnen som dör...


Inga krav

Låt mig få gråta - det gör så ont
Be mig inte glömma - det vore att förneka
Säg aldrig att tiden läker såren - skorpan rivs lätt upp.
Be mig inte vara stark - jag har förlorat allt.
Hjälp mig att hitta meningen - jag finner ingen.
Säg inte att du förstår - om du aldrig själv drabbats.
Ord är överflödiga - räck bara ut en hand.

Vid himlens grind

Vid himlens grind
där blåser en vind
från närmaste stjärna
så sval mot din kind.

Vid himlens port
står tofflor på rad
när barfota änglar
går molnpromenad.

I himlens sal
är väggarna blå.
Där leker Vår Herre
tittut med de små.

Britt G Hallqvist

Avtryck
Dina små fötter
fick inte göra några avtryck
i den här världen,
men du var en rörelse så stor
att den fyllde hela min kropp
och mitt hjärta ropar efter dig
tills det slutar slå.

En sekund
Liten, inte så rund och gó
men ändå var du nästintill perfektion

Min son, min kämpe.
Varje andetag,
varje steg,
tar jag för dig. Allt gör jag för dig.

Allt skulle jag göra
för att få ha dig här igen
en mjuk smekning över din kind
ett leende till
en kram till
att få se din lilla fot en gång till
att få hålla dig i mina armar en gång till
att få säga farväl, vi ses snart igen, en gång till..
en miljondels sekund till med dig och jag skulle aldrig klaga mer

Mamma 080422

Förlust
vi hörde dem säga orden
som alltid ekar i våra huvuden
vi hörde dem beklaga
och vi såg dem ge upp

Jag bad om att få ha dig kvar
allt var ett töcken
och allt jag tänkte på var Dig

Trots att jag bönade och bad
så hade vi förlorat dig inom en dag

Tid och rum försvann
och avgrunden öppnade sig

Du var borta. För evigt.
Aldrig ska jag se dina första steg
aldrig ska jag höra ditt första ord
Aldrig ska jag följa dig till skolan för första gången
aldrig ska jag se dig ta studenten
Aldrig aka jag se dig igen
men alltid ska jag tänka på dig, min son.

Mamma 080424

Vi får se hur mycket jag egentligen kommer att skriva nu och ett tag frammåt. Skrev ett inlägg på aff igår (inne på förlorat barn) så jag skriver det även här så förstår ni nog varför jag håller mig lite i bakgruden ett tag nu.


Livet är väldigt tufft just nu, jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Att komma upp ur sängen på morgonen är en kraftansträning som gör mig trött resten av dagen. Dessutom är mitt tålamod med barnen obefintligt. Antingen bryr jag mig inte om vad de gör eller så står jag bara och skriker åt dem. och jag VET ju så väl att det är fel men ändå kan jag inte förmå mig att sluta. Minnet försivnner mer och mer.. jag kan stanna upp och undra om jag har ätit idag? Har barnen fått mat?
Om 3 dagar är det den 26e april. Det är då ett år sedan Starla dog. Jag hade gett vad som helst för att få EN enda liten sekund till med henne och Alastor. Istället gråter jag mig igenom dagarna och undrar hur jag ska kunna överleva och gå vidare. Jag gläds inte heller åt någonting längre..allt känns bara tomt, svart och mörkt. Det finns helt enkelt inget ljus i tunneln. Inget ljus i världen kan få mina barn tillbaka.
Har provat på att äta zoloft också men det jälpte inte så just nu provar jag paroxetin i en ganska hög dos. Jag kan inte riktigt säga om det hjälper eller ej, men bättre har det inte blivit iallafall. Men å andra sidan hade jag kanske mått sämre om jag inte tog det??

Skrev ett långt inlägg om hur dagen har varit och vad vi hittat på idag men av någon anledning försvann allting. Orkar inte skriva om allt men kort och gott har dagen varit helt ok.

Lämnade Vilde på dagis och åkte med Anakin (han var hemma från skolan idag) och Tristan för att titta på nya skor till Anakin. Hittade ett par skor inne på scorett som han gillade men de var lite för stora så vi gick vidare. Träffade på Hanna och hennes 2-månaders gamla son också. Gjorde verkligen ont att se honom och hans små fötter och veta att han var lika gammal som Alastor skulle ha varit om han ahde fötts på bf (föddes ca en månad för tidigt). Efter en fika och en stund senare gick vi dock tillbaka till scorett eftersom att Anakin kläckte ur sig att de var ju kanske inte så stora efter allt, de glappade bara lite. Vi köpte skorna och sedan skulle jag in en snabbis på Lindex för att försöka hitta någon ny tröja till Tyr och Vilde. Efter en stund hittade jag en var till dem och vi åkte hem. I bilen på väg hem frågar dock Anakin om jag inte skulle ha hämtat Vilde på dagis för fem minuter sen. Kollar på klockan och inser till min förvåning att han har rätt. Slänger mig på bromsen och svänger rutn för att åka till dagis istället för hem. När vi kom fram sprang Vilde runt för fullt med de adra barnen och personalen var så förstående, skönt!

så efter allt har det varit en ok dag. Troligtvis för att jag har haft så fullt upp. Dock önskade jag att jag hade hunnit förbereda mig lite på att få träffa Hanna och bebisen. Jag blev så förvånad och chockad så jag knappt fick fram ett ord.  Får se hur dagen blir imorgon...

Idag är det 16 dagar sedan Alastor somnade in. Det känns som igår men samtidigt känns det soma tt det har gått flera år sedan det. Det värkar i kroppen av saknad och varje andetag tar jag för mina barn. Det är tack vare barnen som jag orkar ta mig igenom detta.
Jag är så trött i kroppen. Jag har fått spagetti armar och ben och det känns som att benen kan vika sig på mig när som helst och armarna har förlorat alls in kraft. Jag orkar inte bära eller lyfta någonsting nu. Detta kan vara väldigt jobbigt då man har många klängiga barn och speciellt Tristan och V är klängiga nu. V är nog rädd att jag ska försvinan och vill alltid ha mig nära. Tristan har alltid varit klängig och vill alltid bli omkring buren. Helt otroligt att han har blivit 1 år och 3 månader nu.

Vad skulle jag göra utan Tyr och Enya då? De hittar alltid på massa bus som får mig att le trots att det känns som all lycka och värme försvunnit från jordens yta. Luci och A är också helt underbara. De låter mig vara ifred när jag vill, hjälper till med sina syskon och gör som jag säger åt dem utan att bråka.

Sedan har jag ju förstås de mest underbara bonusdöttrarna en människa kan ha. L har inte varit här på ett tag nu men hon är alltid så lugn och fin och gör det hon ska. E, som skrev dikten nedan, är nästan som en vuxen tycker jag. Hon tar ansvar för det som behöver göras här hemma, hjälpetr till med sina syskon, tvättar, städar osv och allt detta utan att vi ber henne om det. När vi säger åt henne att vi uppskattar hjälpen men att hon måste få vara barn/tonåring också så kommer hon med sina kloka ord om att det inte bara är jag och maken som bor här utan även hon och syskonen och det betyder också att de måste hjälpa till..

Kort sagt; jag har de bästa barnen man kan ha och de gör mig stolt över dem varje dag. Sedan har jag ju också funnit mannen i mitt liv. Men det går inte en sekund utan att jag tänker på de två barn vi förlorat i OH syndrome. Hur orkar man som människa att gå vidare efter att ha förlorat två barn inom loppet av ETT år?