Vi får se hur mycket jag egentligen kommer att skriva nu och ett tag frammåt. Skrev ett inlägg på aff igår (inne på förlorat barn) så jag skriver det även här så förstår ni nog varför jag håller mig lite i bakgruden ett tag nu.


Livet är väldigt tufft just nu, jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Att komma upp ur sängen på morgonen är en kraftansträning som gör mig trött resten av dagen. Dessutom är mitt tålamod med barnen obefintligt. Antingen bryr jag mig inte om vad de gör eller så står jag bara och skriker åt dem. och jag VET ju så väl att det är fel men ändå kan jag inte förmå mig att sluta. Minnet försivnner mer och mer.. jag kan stanna upp och undra om jag har ätit idag? Har barnen fått mat?
Om 3 dagar är det den 26e april. Det är då ett år sedan Starla dog. Jag hade gett vad som helst för att få EN enda liten sekund till med henne och Alastor. Istället gråter jag mig igenom dagarna och undrar hur jag ska kunna överleva och gå vidare. Jag gläds inte heller åt någonting längre..allt känns bara tomt, svart och mörkt. Det finns helt enkelt inget ljus i tunneln. Inget ljus i världen kan få mina barn tillbaka.
Har provat på att äta zoloft också men det jälpte inte så just nu provar jag paroxetin i en ganska hög dos. Jag kan inte riktigt säga om det hjälper eller ej, men bättre har det inte blivit iallafall. Men å andra sidan hade jag kanske mått sämre om jag inte tog det??