Förresten så har besöksstatistiken gått upp drastiskt de senaste tio dagarna. Undrar vad det beror på. Hur som helst, är det någon vill få tag på oss och inte har mejlen eller liknande så lämna en kommentar till det här inlägget. Ska försöka hålla koll där åtminstone!

Gissa vem som har namnsdag idag?! Lilla Juno såklart! ;-) Sedär, det rimmade ju!

Juno är nu 2 månader gammal och hon är en liten tjej som vet precis vad hon vill och när hon vill. Oftast är hon en lugn och glad bebis, men på två sekunder kan hon skrika så man tror att storebror satt sig på henne! ;-) Då vet man att lilltjejen är hungrig och då duger det inte med att vänta i två minuter, då ska hon ha mat NU!

Dock är det en ganska ångestladdad helg. På måndag är det 3 år sedan Starla somnade in i mina armar. Det är otroligt hur fort tiden har gått! Samtidigt tycks tiden ha stått stilla. Det är en märklig känsla som inte riktigt går att beskriva.

Men, jag har åtminstone en duktig bebis! Igår sov hon hela natten för första gången! Hon är så otroligt lik Starla, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Starla log och skrattade hela tiden, vilket även Juno gör. Sitter man och kollar på henne fyrar hon av det ena leendet efter det andra!

Sedan sist jag skrev har det också blivit en del kalas. Min syster fyllde 35 i slutet på mars, Andreas bror har fyllt år, och idag fyller Andreas år! Med tanke på påsken så firar vi bara med familjen idag, nästa helg kommer lite släktingar och firar honom. Juno tänkte slå på stort och verkligen fira sin pappa idag, med en spya rakt i ansiktet! *S* Och tänk att jag är lika kär i min gubbe fortfarande efter dessa år! Han är världens bästa make :-)

Och snart fyller jag själv år också, tillsammans med min brorsdotter (vi fyller ju år på samma dag...). Jag vill inte tänka på att jag snart har blivit ett år äldre. Men det spelar ju inte så stor roll egentligen. Jag har lyckats med så mycket i mitt liv. Jag har fantastiska ungar!

Juno är en väldigt lätt och snäll bebis. Hon skriker inte mycket utan gnyr mest och hon sover riktigt bra på nätterna. Och det absolut bästa är att hon är VÅR och att hon mår BRA!

Men idag är det ingen rolig dag. Idag är det två år sedan jag höll Alastor i mina armar och såg honom dra sitt sista andetag. Tänk att det har gått två år utan honom nu. Två oändliga år som flugit förbi. Två år av bottenlös sorg och saknad. Två år av ångest och längtan. Vår älskade lille prins, vi saknar dig! Vi önskar att du var här hos oss och att du fått träffa Juno, och att vi fått chansen att se dig växa upp och bli en egen liten individ. Vi önskar så mycket, men fick så lite...

Det är tur att vi har din syster hos oss som gör varje dag lite lättare, tillsammans med resten av syskonen. Vi älskar och saknar dig. Nu och i all oändlighet. Älskade prins!

Bilturen till sjukhuset var inte rolig. alla tankar och funderingar. Var det redan för sent?? Varför sparkade hon inte??

Fick göra ett ul och se vår lilla tjej. Lättnad! Hon verkade må toppen! Vi fick vara kvar en stund för lite prover och undersökningar innan vi fick komma hem och precis innan vi satte oss i bilen hem bestämde sig Juno för att verkligen bevisa att hon mådde bra genom att ge mig en riktig hård spark!

Phu...Vår lilla tjej skrämmer ihjäl oss!

Juno är en lugn liten fis som inte sparkar så mycket, men nu verkar hon åtminstone ha förstått att hon måste sparkas för att mamma och pappa inte ska bli oroliga. :) 29 dagar kvar till bf...Får se ifall hon kommer innan eller efter. Eller kanske på självaste bf dagen?

Hur som helst så blir det en lugn jul. De fyra stora är hos sin pappa i år och firar jul så plötsligt blev barnaskaran hälften så stor och en ännu större saknad....

Hoppas ni andra får en bra jul med era nära och kära. God jul!

Jag är dålig att svara på era kommentarer. Jag läser dem alltid, men verkar alltid glömma bort att svara på dem, fy skäms på mig! Men jag vill ta tillfället i akt och tacka så mycket för alla kommentarer som trillat in på sistone.

Sedan hörde jag också en liten fågel viska i mitt öra att ni vill se magbilder? Några magbilder är tagna, och jag ska verkligen försöka ordna fler bilder på både magen, mig själv och barnen. Jag förstår att ni är nyfikna - jag är ju nyfiken på er som läser också!

Det är också mycket enklare och smidigare och barnen kan vara med och bestämma utan att jag behöver jaga dem runt i affärer etc. Så det är ungefär vad jag/vi har sysselsatt oss själva med idag. Jag vet inte vad det är med mina barn, men deras jeans tycks gå sönder hela tiden. Grabbarna tycker inte att det gör något ("mamma, det ska faktiskt vara lite trasigt nu...") men när halva byxan verkar ha försvunnit och det bara är ett stort hål, då tycker även de att det har gått för långt. Kanske är det deras mamma som tjatat hål i byxorna. Jag förstår mig inte riktigt på varför alla byxor ska vara trasiga, men jag låter de hållas. Vill de ha trasiga byxor med hål i - då får de ha det.

Något annat jag inte heller riktigt förstår mig på är hur själva kläderna ser ut. Killkläder är tuffa och oftare lite mörkare färger, såvida det inte gäller bebiskläder då kan det vara lite gulligare tryck med t.ex. bamse etc på. Flickkläder är bara gulliga. Ljusa färger, ofta rosa. Och lika ofta med något tryck på, t.ex. Hello Kitty. För mina killar spelar det ingen roll, de vill ha tuffare kläder. Tjejerna har det lite jobbigare. Antingen är det väldigt barnsliga kläder, eller väldigt vuxna och tjejerna (förutom äldsta bonusdottern) är varken småbarn eller vuxna utan 10 och 11. De vill inte ha sånna kläder och jag får slita mitt hår över att hitta något de tycker om. Äldsta bonusdottern har det lättare då hon är tonåring och för dem finns det ju gott om kläder i alla möjliga stilar.

Jag kanske rentav ska bojkotta det här med "pojk" och "flick" kläder. Jag får helt enkelt klä Juno i "pojkkläder" se hur många som förfärar sig över det. 

Annars flyter det mesta på rätt bra här hemma nu. Jag mår lite bättre, men det går upp och ner rätt mycket fortfarande. Jag läste även en bra artikel idag som jag tyckte stämde så bra. Har man många barn måste man göra allt som andra föräldrar gör, och lite till, för att inte få onödiga kommentarer. Man måste hela tiden jobba hårdare för att visa att man kan. Vill ni läsa artikeln kan ni göra det här: http://www.alltombarn.se/foraldraliv/en-del-tror-att-vi-ar-samre-foraldrar-1.29888

Jag minns barnen som de såg ut sista gången. Små. De hade varit så mycket större nu, speciellt lillkillen. Tänk att han snart skulle ha fyllt två år och att han var lite över två månader då jag fick se honom för sista gången. Det är en lång tid att inte se sin lilla bebis på. Och min lilltjej, hur hade hon varit nu?

Det är lätt att tänka på barnen så som de var var i mina ögon när jag fick hålla dem hos mig. Men det är lika lätt att komma på sig själv att fundera över hur de hade sett ut nu, hur deras röster hade varit (främst Alastors), hur deras personligheter hade förändrats...

Det är så blandade känslor. Jag saknar barnen så otroligt mycket, men samtidigt vet jag att hade vi inte förlorat Alastor så hade han varit vårt sista barn. Vi skulle inte gå igenom den här sista graviditeten och vänta på Juno. Och trots att Juno inte är född, så älskar vi ju henne också....

Imorgon hade vi tänkt gå till Starlas och Alastors grav. Jag får otroligt dåligt samvete för vi är inte där lika ofta längre. Samtidigt är det väl ett tecken på att vi inte låter sorgen ta över utan att vi också försöker leva lite. Vi hade också tänkt hitta på något skoj med barnen men ingen av dem har några förslag på vad de vill göra. Kanske äventyrsbad, bio eller något helt annat. Vi får väl se helt enkelt!

Jag har på sistone börjar fundera på hur mycket vi som föräldrar egentligen vet om våra barns liv. Det gäller speciellt om man har varannan vecka boende som vi har. Halva deras liv missar jag då de är hos sin pappa. När de är hos mig försvinner ännu fler timmar då de är i skolan/på dagis. Det är inte så många timmar per dag man egentligen träffar sina egna barn. Så hur mycket bör jag som förälder veta om mitt barns liv, den delen utav livet som inte tillbringas med mig?

Jag tror att jag känner mina barn rätt bra. Jag tror jag vet vad de känner om saker och ting, men jag kan aldrig vara säker. De kan lika gärna vara bra på att dölja saker och ting. Det som jag tror att jag vet kan lika gärna vara motsatsen. hur vet jag egentligen att mina barn mår bra?

Jag läste ett inlägg på bonusdotterns blogg (http://mystella.blogg.se/2009/october/jag-vill-faktiskt.html).

Jag tyckte att hon uttryckte det rätt bra. Att livet är som ett pussel som man måste pussla ihop. Det inlägget fick mig också att se att många föräldrar i själva verket vet ytterst lite om sina barns liv, inklusive mig. Och vissa föräldrar väljer att blunda.

Jag kan inte tvinga barnen att öppna upp sig för mig, att prata med mig och berätta när de mår dåligt. Men jag kan visa att jag alltid finns där för att lyssna och stötta och jag hoppas att de vet att de alltid har möjligheten om de behöver det. Jag vill vara där för mina barn. Jag har gett mig själv löftet att har de förtroendet att prata med mig om någonting viktigt så ska jag verkligen lyssna och inte döma eller förbjuda innan jag hört vad de verkligen har att säga.

Som mamma vill jag göra allt för mina barn. Det finns ingenting som betyder så mycket för mig som mina barn. Och med mina barn menar jag inte bara mina barn biologiskt sätt utan även mina bonusdöttrar. Jag älskar dem som att de vore mina egna och jag önskar innerligt att alla barn världen över fick den kärleken. Tyvärr är det många barn som inte får den kärlek de behöver och förtjänar, eller den uppmärksamheten och respekten. Det är många barn som saknar det absolut viktigaste - trygghet.

Och återigen, som mamma och medmänniska önskar jag att jag kunde göra samma sak för alla dem som jag kunde göra för mina egna barn.

Många blir också chockerade när jag säger att M ibland är här och hälsar på "utan anledning" utan bara som vän.

Jag kan inte sluta undra varför enligt omgivningen ska vara ovänner och behandla barnen som handelsvaror bara för att man inte längre är gifta? Många gånger får jag även frågan "men vad tycker barnen?".

Det är det här livet som barnen är vana vid, vid dem är det normalt. De vet inget annat, och de trivs som det är.

Och vet ni vad det "värsta" i all den här röran är? Jag och M kan ringa varandras föräldrar för att prata enbart med dem! Det kan även jag tycka är lite konstigt. Men vi har trots allt varit gifta och fått fyra underbara barn tillsammans. Alltså känner vi varandras släkter, och jag kan inte påstå att jag ser någon anledning att bryta banden med dem för något som händer mellan mig och M.

Hur andra väljer att göra lägger jag mig inte i. Men varför ändra på något som fungerar?

Så om ni inte hör ifrån oss på ett tag så har vi varken gått i ide eller trillat av pinn..

Vad det är vi har fullt upp får ni kanske veta någon annan gång. ;) 

Och när jag försökte påpeka att de redan ätit godis så det sprutat ut genom öronen på dem i helgen så påminde han mig om något jag minns allt för väl, nämligen att jag sagt att på sommarlovet får man äta lite extra godis. ;) Skulle aldrig ha sagt det! Eller så skulle jag ha lagt till att det är vi föräldrar som får äta lite extra godis. ;) 

Hur som helst rök den godispåsen som jag hade tänkt spara *s* T och V satt och mumsade i sig godiset när de satt och kollade på Ice Age. 

Annars har det inte hänt speciellt mycket här hemma på sistone. E (bonusdottern) har varit och hälsat på en kompis på Öland, och andra bonusdottern var på Gotland och hälsade på en kompis. Det verkar som att Tristan har fått en tillväxtspurt också..Han är 2,5 (imorgon åtminstone!) år nu men känns betydligt större. Tack och lov "pratar" och låter han inte i närheten av lika mycket som V och T gjorde i samma ålder (och fortfarande gör!). Tristan verkar vara en lite lugnare och blygare kille, men han har väl bestämt sig för något så SKA det bli så också! ;) 

Jag vet inte ifall historierna kring honom är sanne eller inte, och även om de är det så tycker jag att det är synd att någon som honom dör. Han har ju, trots allt, gjort låtar som är kända över hela världen och många andra artister har får inspiration från honom. Men helt oväntat var det väl inte heller. Som tur är har vi vår egna lilla "Jackson" här hemma som är mer vild än tam idag! 2½ åringar har helt enkelt för mycket energi. ;)