All we need is love, tycker Juno. Hon är så smart och empatisk min lilla tjej! ;-)

Starla var mitt och Andreas första gemensamma barn. Vi hade längtat så länge efter henne! Första gången jag såg henne tyckte jag att hon var perfekt. Det slutade jag aldrig att tycka. Men vi märkte snart att hon kanske inte var som alla andra och tids nog fick hon sin diagnos och marken öppnade sig under våra fötter. Hur tar man det egentligen som förälder när man får höra att ens barn förmodligen kommer att dö inom två år, och troligen betydligt tidigare än så? Det finns inget svar på den frågan. Jag minns inte riktigt själv hur jag reagerade. Världen stannade upp och det susade i huvudet. Men, vår tjej var speciell. Hon blev ett halvår. Hon blev ett år. Hon blev två år. Vi började våga hoppas! Hon blev tre år också. Men i samma veva började hon bli sämre, och bara en dryg månad senare hade vi förlorat henne. Men jag är stolt över henne! Hon klarade av det läkarna sa att hon inte skulle klara av. Hon lurade döden och kämpade på och fick alla runt omkring henne att skratta och le.

Jag minns när jag mådde som sämst. Starla visste när jag mådde dåligt och gav mig då antingen en kram eller la sin hand mot min kind och log. Hon sa ingenting, men hon fanns där. Och hon fick mig alltid att le! Världens finaste lilla tjej som var unik på mer än ett sätt. Och så älskad hon var utav sina syskon! Och hur hon smälte alla i sin omgivning! Det var tack vare Starla jag lärde mig att man inte alltid behöver säga så mycket. Starla pratade väldigt lite, men hon var empatisk och som jag sa fanns hon alltid där. Det är delvis tack vare henne jag har blivit den jag är idag, och det är också tack vare henne jag klarat av hela den här situationen. Jag vet att hon skulle vilja att jag kämpade. Och jag kämpar, för hennes skull. För Andreas skull. För resten utav barnens skull.

Många säger att Starla skulle ha älskat att ha träffat sina småsyskon Alastor och Juno. När någon säger det svarar jag alltid att det har hon redan gjort. Jag tror inte på någon Gud, himmel eller helvete. Men jag tror att det finns något mer bortom döden. Och jag tror på att Starla är med sin lillebror. Och jag är övertygad om att hon på ett eller annat sätt redan träffat sin lillasyster. Hennes docka, som hon kanske skulle ha sagt.

Att förlora henne var det absolut tuffaste jag varit med om. Men jag försöker att inte vara ledsen. Istället försöker jag vara glad för att vi faktiskt fick ha henne hos oss i tre år. Och jag är så stolt. Stolt över att just jag fick vara hennes mamma. Att just jag fick äran att ha en solstråle i mitt liv.

Älskade, älskade barn. Mamma saknar dig!

Sedan finns det förstås jobbiga frågor också. Sedan vi förlorade Starla har jag hatat frågan "hur många barn har du?". Ska jag ta den långa varianten och säga att jag "jag har si och så många barn här hos mig, men jag har förlorat ett barn"? Säger jag det så blir tystnaden totalt. Människor runt omkring vet inte vad de ska säga. Och det är helt okej!

Vad som inte är okej och som är otroligt jobbigt är svaret jaha och att personen i fråga sedan byter samtalsämne. Bara för att man inte vet hur man ska handskas med något, betyder det att man ska sopa det under mattan?

Oftast blir det den korta varianten, jag nämner de barnen jag har hos mig. Sverige är ett underbart land på många sätt och vis. Men när det gäller sorg och kriser i livet är det inte ett lika bra. Ofta får man höra att:

1. Fokusera på det positiva i livet, fokusera på det positiva i situationen - Jag FÖRSÖKER! Men vad är det som är positivt i att mina barn DÖR?!

2. Sörj i ensamhet

3. Var stark - inte för din egen skull, men för andras.

Men den absolut dummaste kommentaren måste vara "har du inte gått vidare än?". Hur går man vidare efter att ha förlorat inte bara ett, men två, av sina barn? Man kanske har de rätt.

Kanske ska jag glömma mina barn för att må bra och slippa irritera mig på omgivningen. Men så funkar det ju inte heller. Jag varken kan eller vill glömma mina barn. Och jag kommer inte heller att "gå vidare" i livet. Tiden läker inte alla sår. Jag kommer aldrig acceptera att mina barn är döda.

En fråga pappan ställde på sin blogg var när man var redo för att kasta bort sitt barns saker, rensa, städa, plocka bort barnets saker, se bilder på barnet, se video på barnet, höra barnets röst...

Man blir aldrig redo. Varje liten leksak påminde mig om S. Det var omöjligt att ens öppna hennes sovrumsdörr i början. Ännu mer omöjligt att faktiskt gå in där. Hennes rum kan fortfarande få mig att tappa andan, trots att det inte alls ser ut som hennes rum längre.

Samtidigt i all sorg och ilska över att ha förlorat ett barn (eller som i vårt fall, två barn) finns det ändå små, små glädjestunder. Det är inte alla som kan finnas för sitt barn in i det sista. Jag fick vara med när mina barn lämnade oss. Jag fick hålla i dem och se dem dra sina sista andetag. Och i samma sekund de slutade andas, brakade min värld samman. Inte bara en gång. Utan två gånger. Två gånger inom ett år. Det är inte mänskligt någonstans att förlora två små barn i samma hemska förbannade sjukdom, som dessutom inte ska vara ärftlig. Varför oss? Varför våra barn?

Många gånger har jag också funderat på vad som egentligen är värst. Är det värst att förlora ett äldre barn, eller ett litet barn? Innan jag själv förlorade ett barn tänkte jag att det klart värsta var att förlora ett barn i tonåren. Då har man haft så pass lång tid tillsammans (om än väldigt kort i sammanhanget), verkligen lärt känna personen ordentligt, skapat många minnen...

Sedan fick vi S. Och vi fick reda på att hon var sjuk. Och vi fick höra att vi inte skulle räkna med att hon ens skulle överleva det första halvåret. Hur kommer man ens på tanken att säga någonting sådant till nyblivna föräldrar? "Räkna inte med att ert barn överlever ens ett halvår". Visst, det var ren fakta. De flesta går bort inom ett halvår-år. Men måste man säga det på det sättet?

Trots det kämpade S på. Hon var våran solstråle, våran kämpe! Vår lilla tjej som inte ens skulle bli ett halvår, blev tre år. Det var tre fantastiska år.

I samma veva vi fick veta att hon var sjuk ändrade jag uppfattning. Det fanns inget värre än att veta att ens lilla, lilla barn skulle dö. Jag var dum och tänkte att förlorar man sin tonåring så har man åtminstone fått ett par extra år tillsammans. Det var inte bara dumt tänkt, det var idiotiskt.

Nu vet jag. Det är lika omänskligt och det finns inga grader i helvetet. Att förlora ett barn är det absolut värsta som kan hända. Oavsett barnets ålder.

Jag saknar er två mer än någonting annat. Och inte blir det bättre av att årsdagarna börjar närma sig.

Om ni vill läsa samma blogg som jag läste, så hittar ni den här

I bilen på väg till förlossningen började jag undra om vi verkligen skulle hinna in och A började nog bli lite nervös han med :-) Vi kom in till förlossningen 19:15 och tio minuter senare konstateras det att jag är fullt öppen och att det bara är att krysta. Och vilken lättnad att få krysta! 19:37 föds lilla Juno och lugnar ned sina oroliga föräldrar med att vråla för full hals direkt.

Det har även gjorts ett EEG på Juno vilket såg helt normalt ut, skönt! Hade hon haft OH-syndrom så skulle EEG:et ha visat på det. Än sålänge sover hon också ungefär lika mycket som en frisk bebis (S & A sov otroligt mycket). Trots detta kommer jag inte riktigt kunna slappna av på ett tag. OH-syndrom visar sig oftast inom de första tio dagarna, senast vid 3 månader. Så även om allting tyder på att Juno är frisk så kommer jag fortfarande att vara orolig.

Juno är 51 cm och 3600 g. Alltså var A's gissning närmast på när hon skulle komma, längden och vikten var det dock Estelle som gissade rätt på.