Det är knappt så jag orkar ta hand om barnen och det får mig att fundera...Om jag mår så pass dåligt att jag knappt kan ta hand om de barn jag redan har, vad är jag då för sorts mamma som skaffar ännu ett barn? Är jag egoistisk, så jag bara gör det för min egen skull? Jag vill inte tro det. Men kanske är det så.

Jag oroar mig för lilltjejen. Det är 42 dagar kvar. Kommer jag må bra när hon kommer? Om jag inte gör det, vad gör jag då? Det är saker jag inte vill tänka på, men samtidigt saker som jag måste ta tag i. Och jag är rädd att det inte kommer att bli bättre ännu på ett tag med diverse årsdagar som är under våren. I mars är det två år sedan vi förlorade A. Och S skulle ha fyllt 6 år i mars. SEX ÅR! Och månaden efter, den 26e april, är det 3 år sedan vi förlorade henne.