Bortskämd flicka...
Juno är så bortskämd trots att hon inte ens är född. Kläder och prylar droppar in från alla möjliga håll - Tack Tack till er! Och som mamma (och pappa!) så är det inte så lätt att hålla i pengarna när man ser så fina bebiskläder. ;) Jag skyller på att det är extra kul att köpa till henne, det var ju ett tag sedan vi hade en liten tjejbebis..
Och för att jämna ut det hela är det ju tur att vi har ett par pojkar här hemma som fyller år i januari. ;) Kläderna nedan är till Juno och Tristan...Ni kan nog gissa vems som är vems.... ;)
När jag såg barbamamma kläderna var jag tvungen att köpa dem, jag går ju under namnet barbamamma nu för tiden...Tackar min barn och käre man för det nya smeknamnet..
Mår inte bra
Jag är så trött på att må dåligt. Jag vill må bra igen! Varje dag kämpar jag för att ta mig upp ur sängen. Det känns som jag är tillbaka på ruta ett igen. Jag kämpar för att verka så normal som möjligt inför barnen. Men barnen är inte dumma, det är klart de märker att någonting är fel. Och vad säger man egentligen när ens dotter kommer och frågar varför man är ledsen?
Det är knappt så jag orkar ta hand om barnen och det får mig att fundera...Om jag mår så pass dåligt att jag knappt kan ta hand om de barn jag redan har, vad är jag då för sorts mamma som skaffar ännu ett barn? Är jag egoistisk, så jag bara gör det för min egen skull? Jag vill inte tro det. Men kanske är det så.
Jag oroar mig för lilltjejen. Det är 42 dagar kvar. Kommer jag må bra när hon kommer? Om jag inte gör det, vad gör jag då? Det är saker jag inte vill tänka på, men samtidigt saker som jag måste ta tag i. Och jag är rädd att det inte kommer att bli bättre ännu på ett tag med diverse årsdagar som är under våren. I mars är det två år sedan vi förlorade A. Och S skulle ha fyllt 6 år i mars. SEX ÅR! Och månaden efter, den 26e april, är det 3 år sedan vi förlorade henne.
Kan man spola förbi våren så att det helt plötsligt är slutet på maj?
12 dagar
Om tolv dagar fyller två av mina söner år. Stora A, min äldsta son, fyller 14. Och lilla A, yngsta sonen, skulle ha fyllt 2 år.
Det känns otroligt att det redan har gått 14 år sedan jag blev mamma. Är det verkligen så lång tid? Det känns som han föddes igår! Samtidigt är det så mycket som har hänt under de senaste 14 åren som får det att kännas som att det var ännu längre sedan. Min stora kille! Han är så fin. Så omtänksam, snäll, ödmjuk, rolig...Han är allt jag kunnat önska mig!
Och lille A, som hade bråttom ut. En månad för tidigt och dessutom på storebrors födelsedag vilket han var måttligt glad över! Men du kom, och du virade oss alla runt ditt lillfinger. Saknaden är enorm och det känns som att det var tusentals år sedan jag höll dig i mina armar. Men du var älskad från första stund, och vi kommer fortsätta att älska dig livet ut.
Kan inte någon stanna tiden? Mina barn börjar bli stora! ;)
