Sjukstuga
Dom senaste dagarna har vi haft en riktig sjukstuga här hemma..
Jag har hostat och snorat i över en vecka nu. I onsdags sa Luci att han hade ont i halsen och på torsdag morgonen sa även storebror A att han hade ont i halsen. Sen blev vi alla tre sjukare och sjukare och fredagen var inte rolig, men värst var lördagen då låg vi alla tre däckade av feber. Idag är vi piggare men hostar och snorar fortfarande. ;) Vi får hoppas att dom andra barnen och Andreas inte blir sjuka...
Tittade föresten igenom lite bilder från december-mars nu och det kändes som att alla bilder var tagna igår! Vad fort tiden går! Både gott och ont förstås. Nu vill jag bara att det ska vara maj. I slutet på april så är det ju två år sedan Starla lämnade oss och när den dagen är förbi på året så är diverse årsdagar förbi, för den här gången. Då har vi överlevt ännu ett år utan Starla. Och överlevt ett år utan vår lillkille.
Snuvad på konfettin?
Våffeldagen idag. Och det hade självklart alla barnen längtat efter. Själv tyckte jag inte att det fullt lika lockande att stå och laga våfflor till halva sveriges barn. Jag har ju ett par stycken. ;)
Men precis när jag tänkte sätta igång ringer Andreas som säger att han köpt med sig kinamat för att barnen gillar det. Bra tycker jag, men barnen håller inte med. Plötsligt fick jag väldigt många griniga 3-åringar här hemma. :D
Och de som brukar älska kinamat tröck i sig det under tystnad idag, blängde lite surt på Andreas och ilade sen iväg in på sina rum.
Och stackars Andreas vet inte vad han gjort...misstänker att han kommer att få stå och göra våfflor i helgen. Jag klarade mig undan i år! ;)
Men precis när jag tänkte sätta igång ringer Andreas som säger att han köpt med sig kinamat för att barnen gillar det. Bra tycker jag, men barnen håller inte med. Plötsligt fick jag väldigt många griniga 3-åringar här hemma. :D
Och de som brukar älska kinamat tröck i sig det under tystnad idag, blängde lite surt på Andreas och ilade sen iväg in på sina rum.
Och stackars Andreas vet inte vad han gjort...misstänker att han kommer att få stå och göra våfflor i helgen. Jag klarade mig undan i år! ;)
1 år sen
För ett år sedan höll jag honom i mina armar. Jag visste att det inte skulle gå länge...han hade kämpat från den dagen han föddes och varit med om så mycket redan. Jag kände på mig att det var hans sista dag. Men det gjorde ingen av oss mer beredd på sekunden då han öppnade sina ögon, tittade på oss och sen drog sitt sista andetag.
Vi vaknade tidigt imorse. Kollade på klockan och tänkte tillbaka..väntade på att klockan skulle slå samma tid..tittade på varann och kände samma tomhet. Utan dig saknas det ett barn. Utan dig blir det då många fler tårar..
Du kom till oss då vi inte var redo att få ett till barn. Vi hade precis förlorat din storasyster...men tack vare dig lärde vi oss se det goda i livet igen, vi fick ännu en anledning att kämpa vidare. Sen hände samma sak dig..
Det finns ingen rättvisa. Men vi vet att du var en underbar liten kille. Du var våran lilla kille. Vi saknar dig otroligt mycket...
Starla 5 år
Idag för fem år sidan så fick jag och Andreas vårat första gemensamma barn. Våran lilla tjej. Våran solstråle. Hon som fick oss att le även när det ar som tuffast.
Hon var inte riktigt som "alla andra" barn. Men hon var våran. Och hon var perfekt för oss. Jag minns hennes leende, hennes gurglande skratt och hennes ögon med glädje. Jag minns det mesta vi hade tillsammans med glädje. Vi är lyckliga över att vi fått träffa henne och ha henne med oss åtminstone ett par år även om det förstås var alldeles för kort.
Dom dagarna du kom och kröp ner i våran säng, drog i oss och drog dina små fingrar över våra ansikten för att få oss att vakna. Dom dagarna jag och Andreas bråkade om vems tur det var att gå upp med dig. Dom dagarna du började ropa efter oss mitt i natten precis efter att vi somnat. Ja, till och med dom saknar jag.
Idag hade du blivit 5 år. jag vet hur lycklig du hade blivit, inte för paketen utan för att du sett hur glada alla andra var och att just du fick all uppmärksamhet. Och jag vet hur dina bröder hade stormat in till dig på morgonen, väckt dig och ropat "grattis tjejen!" och jag vet hur dina systrar hade planerat något för att göra din dag till något alldeles unikt. Och jag vet hur lyckliga vi hade varit över att ha dig bland oss. Men istället får vi vara glada att vi fick vara med om dig.
Grattis på födelsedagen älskade unge!
Hon var inte riktigt som "alla andra" barn. Men hon var våran. Och hon var perfekt för oss. Jag minns hennes leende, hennes gurglande skratt och hennes ögon med glädje. Jag minns det mesta vi hade tillsammans med glädje. Vi är lyckliga över att vi fått träffa henne och ha henne med oss åtminstone ett par år även om det förstås var alldeles för kort.
Dom dagarna du kom och kröp ner i våran säng, drog i oss och drog dina små fingrar över våra ansikten för att få oss att vakna. Dom dagarna jag och Andreas bråkade om vems tur det var att gå upp med dig. Dom dagarna du började ropa efter oss mitt i natten precis efter att vi somnat. Ja, till och med dom saknar jag.
Idag hade du blivit 5 år. jag vet hur lycklig du hade blivit, inte för paketen utan för att du sett hur glada alla andra var och att just du fick all uppmärksamhet. Och jag vet hur dina bröder hade stormat in till dig på morgonen, väckt dig och ropat "grattis tjejen!" och jag vet hur dina systrar hade planerat något för att göra din dag till något alldeles unikt. Och jag vet hur lyckliga vi hade varit över att ha dig bland oss. Men istället får vi vara glada att vi fick vara med om dig.
Grattis på födelsedagen älskade unge!
Vad är större än..
..kärleken till sitt/sina barn? För min del finns det inget större. Med många barn blir det självklart jobbigt ibland och svårt att hinna med alla. Men de har alltid någon att leka med, behöver aldrig vara ensamma, och för min del blir det fler att älska! ;)
Sen har jag ju samtidigt sån otrolig tur att jag fått just de barnen jag fått, världens finaste ungar. Fast så säger väl alla, och det är väl tur det. Varenda en av dem får mig att skratta, le och lära mig något nytt varje dag. De är sig själva, och med många barn blir det ju då rimligtvis många olika personligheter. Brutalt ärliga Tyr, tuffa A, Luci som är lika tuff som storebror A men samtidigt en mjukis, drömmande E, blyga Luna, glada och småtokiga V och klängapan T. ;) Och så självklart våra två alldeles speciella barn, solstrålen S och bebisen vi aldrig riktigt hann känna, men jag är övertygad om att han hade varit en liten solstråle precis som S!
Men på tal om tokiga V! Barnen har haft sportlov under veckan som varit och då har även V och T varit hemma från dagis och en dag var mina två äldsta killar, V och Andreas och åkte skidor. V skulle absolut åka i stora backen precis som brorsorna och efter en bit ner i backen insåg han väl att det inte riktigt var bra att han åkte där. En fyraåring som åkter skidor för andra gången i en brant backe? Jag förstår inte riktigt vad Andreas tänkte :D Men hur som helst så fick Andreas åka ikapp honom och då kläcker V ur sig: "Tack snälla pappa för att du räddade livet på mig!". Dött hade han nog inte gj
ort (tack och lov) men det var ju tur att han tackade pappa för det ändå. ;)
