..kärleken till sitt/sina barn? För min del finns det inget större. Med många barn blir det självklart jobbigt ibland och svårt att hinna med alla. Men de har alltid någon att leka med, behöver aldrig vara ensamma, och för min del blir det fler att älska! ;)

Sen har jag ju samtidigt sån otrolig tur att jag fått just de barnen jag fått, världens finaste ungar. Fast så säger väl alla, och det är väl tur det. Varenda en av dem får mig att skratta, le och lära mig något nytt varje dag. De är sig själva, och med många barn blir det ju då rimligtvis många olika personligheter. Brutalt ärliga Tyr, tuffa A, Luci som är lika tuff som storebror A men samtidigt en mjukis, drömmande E, blyga Luna, glada och småtokiga V och klängapan T. ;) Och så självklart våra två alldeles speciella barn, solstrålen S och bebisen vi aldrig riktigt hann känna, men jag är övertygad om att han hade varit en liten solstråle precis som S!

Men på tal om tokiga V! Barnen har haft sportlov under veckan som varit och då har även V och T varit hemma från dagis och en dag var mina två äldsta killar, V och Andreas och åkte skidor. V skulle absolut åka i stora backen precis som brorsorna och efter en bit ner i backen insåg han väl att det inte riktigt var bra att han åkte där. En fyraåring som åkter skidor för andra gången i en brant backe? Jag förstår inte riktigt vad Andreas tänkte :D Men hur som helst så fick Andreas åka ikapp honom och då kläcker V ur sig: "Tack snälla pappa för att du räddade livet på mig!". Dött hade han nog inte gj ort (tack och lov) men det var ju tur att han tackade pappa för det ändå. ;)