..men jag börjar undra. När kommer den tiden isåfall?
Minuter blir till dagar och dagar blir till veckor...veckor blir till månader och tiden flyter ihop. Medicinerna får mig att hålla huvudet ovaför vattenytan men inte mycket mer. Jag är  inte mig själv och vet inte om jag någonsin kommer att bli det igen heller. Livet känns så ofullständigt och totalt meningslöst när två av mina barn ligger i jorden. begravda. Det närmaste jag kan komma dem är att sitta på gräset..men även då är vi långt ifrån varandra. Och vad finns kvar av dem? Jag önskar så att vi kunde vrida tillbaka tiden och ställa allt till rätta på något vis..

Se Starla skratta, le, hoppa, skutta coh busa med sina syskon. Se och känna Alastors hand gripa tag runt mitt finger, se honom le och öppna sina underbart fina ögon...se honom krypa, gå och bli en egen individ liksom de andra barnen. Men det kommer ALDRIG att hända. Istället får JAG gå och fantisera om hur det hade varit om mina BARN inte hade varit döda och begravda! Det finns inga ord som kan uttrycka vad jag känner..men det är ett tomrum i mig. Som aldrig kommer att bli fyllt igen...ett stort svart hål som slukar all glädje så att det bara återstår sorg och smärta..
Varför skulle vi drabbas två gånger? Eller ens en gång? Nu är jag egoistisk, men det finns så många andra som inte förtjänar sina barn, som inte borde ha barn..men så tas två av mina ifrån mig. Två barn som jag hade gjort allt för! Två barn som jag hade gått på brännande kol jorden över för att finnas där för dem...ge dem all kärlek och glädje..få dem att känna sig älskade, behövda, efterlängtade.. men nej.. dom togs ifrån mig.. jag kommer aldrig att få chansen att bevisa för Dem hur mycket jag älskar dem eller ens se dom igen. Jag är så rädd att minnena av dem ska blekna för oss och för alla andra. Vem kommer ihåg våra två små barn om ett par år? Vem? Och vad är kort och filmer på dem jämfört med ett liv MED dem?!