Änglar
Shirley Clamps låt "Jag fick låna en ängel" får mig alltid att börja gråta. Den framkallar alla känslor och tankar igen, och den är samtidigt så otroligt vacker!
Mitt i all lycka kommer det där hemska...
Finns det någon större lycka än att få ett barn? Jag tror inte det. Inte heller tror jag att det finns något värre än att förlora ett barn. Det gör så ont. Det känns så meningslöst. Jag har försökt tränga undan tankarna på S och A nu, men det går ju naturligtvis inte. Man tänker på sina barn varje dag. Igår ramlade jag också över en blogg om en pappa som förlorat sin 14-åriga son i en tågolycka i januari. Det hände inte alls långt härifrån. Det kunde ha varit mitt barn. Jag läser om hans sorg, hans tankar och känslor. Och i samma ögonblick jag inser att en till person gått bort alldeles för tidigt kommer gråten. Smärtan. Varför händer sånt här?
En fråga pappan ställde på sin blogg var när man var redo för att kasta bort sitt barns saker, rensa, städa, plocka bort barnets saker, se bilder på barnet, se video på barnet, höra barnets röst...
Man blir aldrig redo. Varje liten leksak påminde mig om S. Det var omöjligt att ens öppna hennes sovrumsdörr i början. Ännu mer omöjligt att faktiskt gå in där. Hennes rum kan fortfarande få mig att tappa andan, trots att det inte alls ser ut som hennes rum längre.
Samtidigt i all sorg och ilska över att ha förlorat ett barn (eller som i vårt fall, två barn) finns det ändå små, små glädjestunder. Det är inte alla som kan finnas för sitt barn in i det sista. Jag fick vara med när mina barn lämnade oss. Jag fick hålla i dem och se dem dra sina sista andetag. Och i samma sekund de slutade andas, brakade min värld samman. Inte bara en gång. Utan två gånger. Två gånger inom ett år. Det är inte mänskligt någonstans att förlora två små barn i samma hemska förbannade sjukdom, som dessutom inte ska vara ärftlig. Varför oss? Varför våra barn?
Många gånger har jag också funderat på vad som egentligen är värst. Är det värst att förlora ett äldre barn, eller ett litet barn? Innan jag själv förlorade ett barn tänkte jag att det klart värsta var att förlora ett barn i tonåren. Då har man haft så pass lång tid tillsammans (om än väldigt kort i sammanhanget), verkligen lärt känna personen ordentligt, skapat många minnen...
Sedan fick vi S. Och vi fick reda på att hon var sjuk. Och vi fick höra att vi inte skulle räkna med att hon ens skulle överleva det första halvåret. Hur kommer man ens på tanken att säga någonting sådant till nyblivna föräldrar? "Räkna inte med att ert barn överlever ens ett halvår". Visst, det var ren fakta. De flesta går bort inom ett halvår-år. Men måste man säga det på det sättet?
Trots det kämpade S på. Hon var våran solstråle, våran kämpe! Vår lilla tjej som inte ens skulle bli ett halvår, blev tre år. Det var tre fantastiska år.
I samma veva vi fick veta att hon var sjuk ändrade jag uppfattning. Det fanns inget värre än att veta att ens lilla, lilla barn skulle dö. Jag var dum och tänkte att förlorar man sin tonåring så har man åtminstone fått ett par extra år tillsammans. Det var inte bara dumt tänkt, det var idiotiskt.
Nu vet jag. Det är lika omänskligt och det finns inga grader i helvetet. Att förlora ett barn är det absolut värsta som kan hända. Oavsett barnets ålder.
Jag saknar er två mer än någonting annat. Och inte blir det bättre av att årsdagarna börjar närma sig.
Jag älskar er, underbara barn!
Om ni vill läsa samma blogg som jag läste, så hittar ni den här
Storasyster har fixat och trixat..
Ett tag innan Juno föddes så berättade Stella att hon hade tänk göra en "birth announcement". Idag fick jag se resultatet, jättefint tycker jag! Jag har så fina barn! Och ja, jag tar åt mig äran för Stella och Luna också.... ;-)
Pigg bebis
Jag vet inte vad det är med bebisar. Varför envisas de med att sova på dagarna och vara vaken hela nätterna?
Jag är helt slut men Juno verkar pigg och glad, hon ligger här bredvid och spanar. Juno har redan charmat alla syskonen och de tävlar om att få hålla henne. Och hon har även charmat sig in i mitt och Andreas hjärtan. Tänk att vår lilla prinsessa är här nu! Som vi längtat efter att få ha henne hos oss! Och jag ska verkligen inte klaga över att vår lilla tjej är vaken på nätterna och sover på dagarna, det absolut viktigaste är ju att hon är hos oss och att hon mår bra!
Vi älskar dig Juno!
Juno är här
Under eftermiddagen den 16 februari började jag få mycket sammandragningar vilket jag trodde berodde på att jag hade haft fullt upp under dagen. Men så kom de där värkarna jag längtat efter, och sedan gick det undan! Vid 18 tiden hade jag ONT och barnvakten var på väg.
I bilen på väg till förlossningen började jag undra om vi verkligen skulle hinna in och A började nog bli lite nervös han med :-) Vi kom in till förlossningen 19:15 och tio minuter senare konstateras det att jag är fullt öppen och att det bara är att krysta. Och vilken lättnad att få krysta! 19:37 föds lilla Juno och lugnar ned sina oroliga föräldrar med att vråla för full hals direkt.
Det har även gjorts ett EEG på Juno vilket såg helt normalt ut, skönt! Hade hon haft OH-syndrom så skulle EEG:et ha visat på det. Än sålänge sover hon också ungefär lika mycket som en frisk bebis (S & A sov otroligt mycket). Trots detta kommer jag inte riktigt kunna slappna av på ett tag. OH-syndrom visar sig oftast inom de första tio dagarna, senast vid 3 månader. Så även om allting tyder på att Juno är frisk så kommer jag fortfarande att vara orolig.
Juno är 51 cm och 3600 g. Alltså var A's gissning närmast på när hon skulle komma, längden och vikten var det dock Estelle som gissade rätt på.
Vår fina raketbebis Juno!
Grattis Enya
Idag är det 11 år sedan jag födde mitt tredje barn, min första dotter, Enya.
Hon var så fin, och jag var så stolt! Hon är lika fin nu, och hon gör mig stolt varje dag. Tänk att jag får vara hennes mamma! Det har varit elva otroliga år.
Grattis på födelsedagen Enya! Mamma älskar dig!
Gissningarna
Nu har jag sammanställt listan med alla gissningar på när Juno kommer. Det är barnen, vänner, släkt, familj, bekanta etc som gissat. Och är det någon som inte gissat som vill göra det så är det bara att skriva er gissning i en kommentar så lägger jag in eran också!
När jag inte hade någonting annat för mig tidigare idag räknade jag även ut medelvärdet på alla gissningar. Detta medelvärdet blev 3400 g och 50 cm! Vi får se när Juno kommer och vem som var närmast. :) Betydligt fler trodde också att Juno skulle komma efter BF....jag hoppas att ni har fel! ;) Hon får komma när som helst nu, förutom imorgon. Imorgon fyller storasyster år och det vore ju typiskt att få ytterligare ett barn på något av syskonens födelsedagar... ;)
Min gissning:
1/3, 3150 g, 50 cm
Andreas, maken:
27/2, 3450 g, 50 cm
Fredrika:
4/3, 3400 g, 50 cm
Michelle:
28/2, 3100 g, 49 cm
Ingrid:
2/3, 3700 g, 52 cm
Jonas:
5/3, 3450 g, 51 cm
Louise:
10/3, 3500 g, 49 cm
Andreas K:
6/3, 3920 g, 53 cm
Estelle:
3/3, 3600 g, 51 cm
Luna:
4/3, 3200 g, 52 cm
Anakin:
6/3, 3500 g, 51 cm
Luci:
28/2, 3050 g, 48 cm
Enya:
11/3, 3250 g, 52 cm
Tyr:
2/3, 3700 g, 52 cm
Vilde:
4/3 4444 g, 54 cm (jag tror att V gillar fyror!)
Tristan:
8/3, 1 ton, 30 cm (och fick han göra en gissning till, lite närmare syskonens, så gissade han på 2000 g och 45 cm!)
21 dagar kvar
Idag är det bara 21 dagar kvar tills vår lilla tjej är beräknad att komma till oss. Och för min del får hon gärna komma tidigare! Ont när jag rör mig, ont i ryggen, jobbiga förvärkar, kan inte sova ordentligt..
Så nu får hon gärna komma! Syskonen längtar och undrar också när hon ska komma och Tristan frågar i stort sett varje dag när hans bebis ska komma :-) Vi spekulerar också i vem lillasyster kommer vara lik. Alla är överens om att hon troligtvis är blond och majoriteten gissar på att hon kommer vara liten medan Vilde tror att hon är en "tockis" ;)
Vi bad även syskonen gissa på när lilla Juno kommer och hur stor hon kommer vara. Dessa gissningar tänkte jag lägga upp i ett senare inlägg. Är det någon annan som vill gissa så är det bara att svara på frågorna nedan och skriva det som en kommentar så fyller jag i era gissningar också! BF är 2/3.
När föds Juno?
Vikt och längd?
Övrigt?
En tur till sjukhuset
I torsdags slog det mig att det var ett tag sedan jag kände Juno sparka. Jag försökte slå bort det under dagen och tänkte att hon antagligen bara sov eller inte rörde sig så mycket...Men när jag runt middagstid fortfarande inte hade känt någon tydlig spark bestämde vi oss för att åka in till för att kolla om allt var bra med vår lilla tjej.
Bilturen till sjukhuset var inte rolig. alla tankar och funderingar. Var det redan för sent?? Varför sparkade hon inte??
Fick göra ett ul och se vår lilla tjej. Lättnad! Hon verkade må toppen! Vi fick vara kvar en stund för lite prover och undersökningar innan vi fick komma hem och precis innan vi satte oss i bilen hem bestämde sig Juno för att verkligen bevisa att hon mådde bra genom att ge mig en riktig hård spark!
Phu...Vår lilla tjej skrämmer ihjäl oss!
Juno är en lugn liten fis som inte sparkar så mycket, men nu verkar hon åtminstone ha förstått att hon måste sparkas för att mamma och pappa inte ska bli oroliga. :) 29 dagar kvar till bf...Får se ifall hon kommer innan eller efter. Eller kanske på självaste bf dagen?
