Mitt i all lycka kommer det där hemska...
Finns det någon större lycka än att få ett barn? Jag tror inte det. Inte heller tror jag att det finns något värre än att förlora ett barn. Det gör så ont. Det känns så meningslöst. Jag har försökt tränga undan tankarna på S och A nu, men det går ju naturligtvis inte. Man tänker på sina barn varje dag. Igår ramlade jag också över en blogg om en pappa som förlorat sin 14-åriga son i en tågolycka i januari. Det hände inte alls långt härifrån. Det kunde ha varit mitt barn. Jag läser om hans sorg, hans tankar och känslor. Och i samma ögonblick jag inser att en till person gått bort alldeles för tidigt kommer gråten. Smärtan. Varför händer sånt här?
En fråga pappan ställde på sin blogg var när man var redo för att kasta bort sitt barns saker, rensa, städa, plocka bort barnets saker, se bilder på barnet, se video på barnet, höra barnets röst...
Man blir aldrig redo. Varje liten leksak påminde mig om S. Det var omöjligt att ens öppna hennes sovrumsdörr i början. Ännu mer omöjligt att faktiskt gå in där. Hennes rum kan fortfarande få mig att tappa andan, trots att det inte alls ser ut som hennes rum längre.
Samtidigt i all sorg och ilska över att ha förlorat ett barn (eller som i vårt fall, två barn) finns det ändå små, små glädjestunder. Det är inte alla som kan finnas för sitt barn in i det sista. Jag fick vara med när mina barn lämnade oss. Jag fick hålla i dem och se dem dra sina sista andetag. Och i samma sekund de slutade andas, brakade min värld samman. Inte bara en gång. Utan två gånger. Två gånger inom ett år. Det är inte mänskligt någonstans att förlora två små barn i samma hemska förbannade sjukdom, som dessutom inte ska vara ärftlig. Varför oss? Varför våra barn?
Många gånger har jag också funderat på vad som egentligen är värst. Är det värst att förlora ett äldre barn, eller ett litet barn? Innan jag själv förlorade ett barn tänkte jag att det klart värsta var att förlora ett barn i tonåren. Då har man haft så pass lång tid tillsammans (om än väldigt kort i sammanhanget), verkligen lärt känna personen ordentligt, skapat många minnen...
Sedan fick vi S. Och vi fick reda på att hon var sjuk. Och vi fick höra att vi inte skulle räkna med att hon ens skulle överleva det första halvåret. Hur kommer man ens på tanken att säga någonting sådant till nyblivna föräldrar? "Räkna inte med att ert barn överlever ens ett halvår". Visst, det var ren fakta. De flesta går bort inom ett halvår-år. Men måste man säga det på det sättet?
Trots det kämpade S på. Hon var våran solstråle, våran kämpe! Vår lilla tjej som inte ens skulle bli ett halvår, blev tre år. Det var tre fantastiska år.
I samma veva vi fick veta att hon var sjuk ändrade jag uppfattning. Det fanns inget värre än att veta att ens lilla, lilla barn skulle dö. Jag var dum och tänkte att förlorar man sin tonåring så har man åtminstone fått ett par extra år tillsammans. Det var inte bara dumt tänkt, det var idiotiskt.
Nu vet jag. Det är lika omänskligt och det finns inga grader i helvetet. Att förlora ett barn är det absolut värsta som kan hända. Oavsett barnets ålder.
Jag saknar er två mer än någonting annat. Och inte blir det bättre av att årsdagarna börjar närma sig.
Jag älskar er, underbara barn!
Om ni vill läsa samma blogg som jag läste, så hittar ni den här
Kommentarer
Postat av: Fasching
Jag funderar som du, "det finns säkert dom som har det ännu värre", men jag tror inte heller att det finns grader i helvetet, och gör det det så är det ändå ingen tröst. Helvete som helvete. Möjligen kanske man återhämtar sig olika fort beroende på omständigheter men ett riktigt helvete är det, och kommer att vara i flera år framöver.
Samtidigt så förstår jag ju att det kommer att bli bra så småningom, eller åtminstone bättre, men just nu kan jag absolut inte förstå hur det ska gå till.
Jag hoppas du har det bra trots allt, vi får kämpa vidare helt enkelt.
Kram på dig!
Trackback
