Livet går vidare, för alla andra...
Det känns som att mitt liv stannat upp sedan vi förlorade S & A. uppenbarligen har det inte gjort det med tanke på att vi nu också har Juno. Men det är känslan jag får ibland. Att tiden står stilla och att jag lever i min egna lilla bubbla. Ibland rycks man ut ur den bubblan och man inser att världen inte alls stått stilla och väntat på att jag ska hinna ifatt. Ingen annans liv stannar upp bara för att vårt liv faller i tusen bitar. Och en av de jobbigaste bitarna är att ingen kan se att livet gått i tusen bitar. I början syntes det på mig och Andreas. Man såg helt enkelt på oss att något hade hänt vilket antagligen också var anledningen till att jag fick så många blickar på mig så fortjag öppnade ytterdörren ;-) Men man lär sig spela fort. Man lär sig sätta upp en glad fasad och spela glad och lycklig trots att ens inre skriker nej.
Sedan finns det förstås jobbiga frågor också. Sedan vi förlorade Starla har jag hatat frågan "hur många barn har du?". Ska jag ta den långa varianten och säga att jag "jag har si och så många barn här hos mig, men jag har förlorat ett barn"? Säger jag det så blir tystnaden totalt. Människor runt omkring vet inte vad de ska säga. Och det är helt okej!
Vad som inte är okej och som är otroligt jobbigt är svaret jaha och att personen i fråga sedan byter samtalsämne. Bara för att man inte vet hur man ska handskas med något, betyder det att man ska sopa det under mattan?
Oftast blir det den korta varianten, jag nämner de barnen jag har hos mig. Sverige är ett underbart land på många sätt och vis. Men när det gäller sorg och kriser i livet är det inte ett lika bra. Ofta får man höra att:
1. Fokusera på det positiva i livet, fokusera på det positiva i situationen - Jag FÖRSÖKER! Men vad är det som är positivt i att mina barn DÖR?!
2. Sörj i ensamhet
3. Var stark - inte för din egen skull, men för andras.
Men den absolut dummaste kommentaren måste vara "har du inte gått vidare än?". Hur går man vidare efter att ha förlorat inte bara ett, men två, av sina barn? Man kanske har de rätt.
Kanske ska jag glömma mina barn för att må bra och slippa irritera mig på omgivningen. Men så funkar det ju inte heller. Jag varken kan eller vill glömma mina barn. Och jag kommer inte heller att "gå vidare" i livet. Tiden läker inte alla sår. Jag kommer aldrig acceptera att mina barn är döda.
Däremot lär jag mig leva med den sorgen och hantera den på så sätt att jag fungerar i vardagen och kan se till att de övriga barnen får den trygghet, kärlek och omtanke som de behöver och är värda.
Glad Juno & Ledsen mamma
Juno är en väldigt lätt och snäll bebis. Hon skriker inte mycket utan gnyr mest och hon sover riktigt bra på nätterna. Och det absolut bästa är att hon är VÅR och att hon mår BRA!
Men idag är det ingen rolig dag. Idag är det två år sedan jag höll Alastor i mina armar och såg honom dra sitt sista andetag. Tänk att det har gått två år utan honom nu. Två oändliga år som flugit förbi. Två år av bottenlös sorg och saknad. Två år av ångest och längtan. Vår älskade lille prins, vi saknar dig! Vi önskar att du var här hos oss och att du fått träffa Juno, och att vi fått chansen att se dig växa upp och bli en egen liten individ. Vi önskar så mycket, men fick så lite...
Det är tur att vi har din syster hos oss som gör varje dag lite lättare, tillsammans med resten av syskonen. Vi älskar och saknar dig. Nu och i all oändlighet. Älskade prins!
Annorlunda bebis
Juno är vaken betydligt mer än hon varit förut. Hon gillar att ligga och spana och se vad som händer. Men hon gillar INTE att bli omkringburen hela tiden. Hon vill mycket hellre ligga själv och spana. En liten annorlunda bebis. De andra barnen har velat att man ska bära omkring dem mest hela tiden.
Allting går kanon med Juno och det är härligt nu när det är sol i stort sett alla dagar så man kan ta ett par solpromenader!
Fina lilla Juno
Hon är så otroligt fin, vår lilla Juno. Syskonen älskar henne, och det gör förstås jag och A också. Men lite orolig blir man trots allt ibland, hon är en riktig liten sovare! Det finns inget bättre än att få ligga och sova med en filt över sig, och det är inte populärt att bli väckt för att bli matad eller liknande. Nä, helst vill hon sova hela tiden! :-) Det syns nog på bilderna också att hon sover större delen av dygnet....Älskade fina lilla bebis...
