-

Livet går vidare, för alla andra...

Det känns som att mitt liv stannat upp sedan vi förlorade S & A. uppenbarligen har det inte gjort det med tanke på att vi nu också har Juno. Men det är känslan jag får ibland. Att tiden står stilla och att jag lever i min egna lilla bubbla. Ibland rycks man ut ur den bubblan och man inser att världen inte alls stått stilla och väntat på att jag ska hinna ifatt. Ingen annans liv stannar upp bara för att vårt liv faller i tusen bitar. Och en av de jobbigaste bitarna är att ingen kan se att livet gått i tusen bitar. I början syntes det på mig och Andreas. Man såg helt enkelt på oss att något hade hänt vilket antagligen också var anledningen till att jag fick så många blickar på mig så fortjag öppnade ytterdörren ;-) Men man lär sig spela fort. Man lär sig sätta upp en glad fasad och spela glad och lycklig trots att ens inre skriker nej.

Sedan finns det förstås jobbiga frågor också. Sedan vi förlorade Starla har jag hatat frågan "hur många barn har du?". Ska jag ta den långa varianten och säga att jag "jag har si och så många barn här hos mig, men jag har förlorat ett barn"? Säger jag det så blir tystnaden totalt. Människor runt omkring vet inte vad de ska säga. Och det är helt okej!

Vad som inte är okej och som är otroligt jobbigt är svaret jaha och att personen i fråga sedan byter samtalsämne. Bara för att man inte vet hur man ska handskas med något, betyder det att man ska sopa det under mattan?

Oftast blir det den korta varianten, jag nämner de barnen jag har hos mig. Sverige är ett underbart land på många sätt och vis. Men när det gäller sorg och kriser i livet är det inte ett lika bra. Ofta får man höra att:

1. Fokusera på det positiva i livet, fokusera på det positiva i situationen - Jag FÖRSÖKER! Men vad är det som är positivt i att mina barn DÖR?!

2. Sörj i ensamhet

3. Var stark - inte för din egen skull, men för andras.

Men den absolut dummaste kommentaren måste vara "har du inte gått vidare än?". Hur går man vidare efter att ha förlorat inte bara ett, men två, av sina barn? Man kanske har de rätt.

Kanske ska jag glömma mina barn för att må bra och slippa irritera mig på omgivningen. Men så funkar det ju inte heller. Jag varken kan eller vill glömma mina barn. Och jag kommer inte heller att "gå vidare" i livet. Tiden läker inte alla sår. Jag kommer aldrig acceptera att mina barn är döda.

Däremot lär jag mig leva med den sorgen och hantera den på så sätt att jag fungerar i vardagen och kan se till att de övriga barnen får den trygghet, kärlek och omtanke som de behöver och är värda.

2010-03-23 @ 22:23:17 Starla & Alastor Permalink

Kommentarer

Postat av: L

Klart att du aldrig kan acceptera att du förlorat två av det käraste du någonsin haft i ditt liv. Underligt vore annars tycker jag. Jag skulle aldrig klara av att acceptera något sådant någonsin. Att säga att du är stark tänker jag inte göra heller, för du har inte gjort ett val utifrån dina egna förutsättningar. Du har tvingats att leva i den verklighet du lever i och det är grymt!! Jag brukar berätta om dig ibland. Så att andra skall förstå hur lyckligt lottade de är, och inte skall ta livet för givet. Hoppas att det inte gör dig något. Tänker på dig mer än du kan ana och jag hoppas verkligen att du någon gång kan få känna sinnesfrid. Du är fantastisk och underbar, glöm aldrig det. Och INGEN skall säga till dig hur, eller hur länge du skall sörja dina barn. De är DINA och självklart har du rätt att sörja dom för alltid. Massa kramar, tankar och styrka, Lena.

2010-03-24 @ 07:40:23
URL: http://lenalarssons.blogg.se/

Postat av: Kat

Förlåt att jag inte svarat tidigare, läste din kommentar och trodde att jag hade svarat då också!

Tack vännen, för att du förstår! Det är inte alla som gör det. Många verkar tro att så fort man kommit ut ur chocken och förnekelsen så är allt bra igen. Men så enkelt är det ju inte. Det är en lååång process. Kanske tar den aldrig slut, jag vet inte. Många säger att man ska gå vidare, acceptera att dom är borta...

Men det gör man aldrig. Inte jag åtminstone. Jag kan inte acceptera att två av mina barn är döda. Men jag kan lära mig leva med den vetskapen för att jag måste, för de andra barnens skull!

Många kramar!

/Kat

2010-04-03 @ 15:17:35
URL: http://starlaalastor.blogg.se/

Trackback