Så länge sen är det som våran älskade lilla kille dog i mina armar. Maktlösheten går inte att beskriva. Att hålla sin drygt två månader gamla bebis i famnen och veta att snart, snart tar han sitt sista andetag. Snart lämnar han oss för alltid. Och att få se honom titta på en bara en sista gång..känna hans hand runt sitt finger. Veta att han är perfekt förutom att han fått samma sjukdom som storasyster. Jag kan prata hur länge som helst om saknaden efter honom och storasyster. Prata om hur 50% av mina och makens gemensamma barn har dött i mina armar. Starla och Alastor. Tack och lov har vi Vilde och Tristan tillsammans, och så har vi ju båda älskade barn från tidigare också. Utan alla dessa underbara barn vet jag inte hur jag hade klart mig igenom förlusten. Förmodligen hade jag inte gjort det.