Som sagt, idag är det tre år sedan jag hade henne i min famn och såg henne lämna oss.

Idag är det tre år sedan vår älskade lilla tjej lämnade oss. Tre år!

Det känns som att mitt liv stannat upp sedan vi förlorade S & A. uppenbarligen har det inte gjort det med tanke på att vi nu också har Juno. Men det är känslan jag får ibland. Att tiden står stilla och att jag lever i min egna lilla bubbla. Ibland rycks man ut ur den bubblan och man inser att världen inte alls stått stilla och väntat på att jag ska hinna ifatt. Ingen annans liv stannar upp bara för att vårt liv faller i tusen bitar. Och en av de jobbigaste bitarna är att ingen kan se att livet gått i tusen bitar. I början syntes det på mig och Andreas. Man såg helt enkelt på oss att något hade hänt vilket antagligen också var anledningen till att jag fick så många blickar på mig så fortjag öppnade ytterdörren ;-) Men man lär sig spela fort. Man lär sig sätta upp en glad fasad och spela glad och lycklig trots att ens inre skriker nej.

Shirley Clamps låt "Jag fick låna en ängel" får mig alltid att börja gråta. Den framkallar alla känslor och tankar igen, och den är samtidigt så otroligt vacker!

Finns det någon större lycka än att få ett barn? Jag tror inte det. Inte heller tror jag att det finns något värre än att förlora ett barn. Det gör så ont. Det känns så meningslöst. Jag har försökt tränga undan tankarna på S och A nu, men det går ju naturligtvis inte. Man tänker på sina barn varje dag. Igår ramlade jag också över en blogg om en pappa som förlorat sin 14-åriga son i en tågolycka i januari. Det hände inte alls långt härifrån. Det kunde ha varit mitt barn. Jag läser om hans sorg, hans tankar och känslor. Och i samma ögonblick jag inser att en till person gått bort alldeles för tidigt kommer gråten. Smärtan. Varför händer sånt här?

Jag är så trött på att må dåligt. Jag vill må bra igen! Varje dag kämpar jag för att ta mig upp ur sängen. Det känns som jag är tillbaka på ruta ett igen. Jag kämpar för att verka så normal som möjligt inför barnen. Men barnen är inte dumma, det är klart de märker att någonting är fel. Och vad säger man egentligen när ens dotter kommer och frågar varför man är ledsen?

Jag läste precis en artikel på expressens hemsida som träffade rakt i hjärtat. Varenda ord är sant och det känns som jag själv skrivit den.

Hösten och vintern är inte mina favoritårstider. Man kan ju tycka att det borde vara de första månaderna på året som är jobbigast, det är då alla årsdagar är. Och självklart är de jobbiga. Men såhär i vintermörkret finns inget som riktigt lyser upp tillvaron, allt känns hopplöst, och saknaden efter barnen blir tydligare. Den sista veckan/veckorna har inte alls varit roliga.

Ibland liksom hejdar sig

Idag har det varit en ganska tung och jobbig dag så det är skönt att dagen snart är över. Jag har saknat Starla och Alastor otroligt mycket idag, önskat att jag fått en enda minut till med dem, säga en sista gång att jag älskar dem. Trots det vet jag att fick jag den där minuten så skulle det inte bli lättare. Det skulle inte hjälpa att säga "jag älskar dig" en sista gång, för det kommer ändå vara tusentals gånger efteråt då jag önskar att jag kunde säga det igen. Att hålla dem i mina armar igen skulle inte heller hjälpa. Det skulle riva upp sorgen på nytt och det skulle kännas som jag förlorade dem igen när jag var tvungen att släppa dem. Det skulle inte hjälpa att se dem le en sista gång heller, för jag skulle veta att det var deras sista leende. Men jag önskar ändå så innerligt att jag fick allt det där. Ett sista leende, hålla dem i min famn en gång till och säga att jag älskar dem. Trots att det skulle göra sorgen och smärtan värre än jag villig att ta det, bara jag får en minut till med dem. Men det är omöjligt...

Vi hade inga planer för dagen så vi bestämde oss för att "hälsa på" våra två lite extra speciella barn. Tog oss en tur till graven. "Kul" att se att de runt omkring också sköter om sina gravar, mindre kul när det är vildvuxet så man får gissa sig till vart graven är. Förutom att "hälsa på" Starla och Alastor svängde vi också förbi Axels grav, min gamla kompis son som dog 1,5 år gammal. Tristan reagerade inte så mycket, han vet ju knappt vem Starla och Alastor är heller..Vilde däremot blev lite ledsen. Det är dom tillfällena man får förklara livet och döden för barn, ganska skönt att han inte är såå frågvis än dock. Men det kommer kanske.

Ibland får man så dumma kommentarer när man pratar om Starla eller Alastor. Kommentarer som "har ni inte kommit över det än?", "när ska ni gå vidare?" etc. Jag blir lika förbluffad och irriterad varje gång. Hur tror människor egentligen att man ska kunna komma över det faktum att ens barn har dött?! Och inte bara ett barn dessutom, två av våra barn. Hur går man vidare när man är en trasig människa som aldrig blir hel igen? Jag vet inte. Men jag försöker förstå och jag försöket acceptera det faktum att jag aldrig mer kommer att få se dem. Men att gå vidare eller komma över dem? Aldrig i livet! Jag vill minnas varenda sekund med dem, förutom de allra sista sekunderna.

Kan inte förstå att det snart har gått två år sedan vi förlorade Starla. Det känns som igår - men samtidigt som att det var 100 år sedan. Visst, det är tungt. Jag kommer inte bli densamma igen. Aldrig. Och det tror jag inte någon faktiskt förväntar sig. Däremot vet jag att det blir "lättare". Man accepterar det inte, men man lär sig leva med det.

Så länge sedan är det sen du lämnade oss. Det känns som en hel evighet sedan jag fick hålla dig i mina armar, pussa dig på pannan och säga att jag älskade dig. En hel evighet sedan du titta på mig och log. En hel evighet sedan du sa mamma och pappa. En hel evighet. Det är en sak jag vet och som jag alltid kommer att veta. Nämligen att jag har älskat dig sedan den stunden jag fick veta att jag var gravid. Och jag kommer aldrig att sluta älska dig, aldrig!

För ett år sedan höll jag honom i mina armar. Jag visste att det inte skulle gå länge...han hade kämpat från den dagen han föddes och varit med om så mycket redan. Jag kände på mig att det var hans sista dag. Men det gjorde ingen av oss mer beredd på sekunden då han öppnade sina ögon, tittade på oss och sen drog sitt sista andetag.

Idag för fem år sidan så fick jag och Andreas vårat första gemensamma barn. Våran lilla tjej. Våran solstråle. Hon som fick oss att le även när det ar som tuffast.
Hon var inte riktigt som "alla andra" barn. Men hon var våran. Och hon var perfekt för oss. Jag minns hennes leende, hennes gurglande skratt och hennes ögon med glädje. Jag minns det mesta vi hade tillsammans med glädje. Vi är lyckliga över att vi fått träffa henne och ha henne med oss åtminstone ett par år även om det förstås var alldeles för kort.

Dom dagarna du kom och kröp ner i våran säng, drog i oss och drog dina små fingrar över våra ansikten för att få oss att vakna. Dom dagarna jag och Andreas bråkade om vems tur det var att gå upp med dig. Dom dagarna du började ropa efter oss mitt i natten precis efter att vi somnat. Ja, till och med dom saknar jag.

Idag hade du blivit 5 år. jag vet hur lycklig du hade blivit, inte för paketen utan för att du sett hur glada alla andra var och att just du fick all uppmärksamhet. Och jag vet hur dina bröder hade stormat in till dig på morgonen, väckt dig och ropat "grattis tjejen!" och jag vet hur dina systrar hade planerat något för att göra din dag till något alldeles unikt. Och jag vet hur lyckliga vi hade varit över att ha dig bland oss. Men istället får vi vara glada att vi fick vara med om dig.

Grattis på födelsedagen älskade unge!

Så länge sen är det som våran älskade lilla kille dog i mina armar. Maktlösheten går inte att beskriva. Att hålla sin drygt två månader gamla bebis i famnen och veta att snart, snart tar han sitt sista andetag. Snart lämnar han oss för alltid. Och att få se honom titta på en bara en sista gång..känna hans hand runt sitt finger. Veta att han är perfekt förutom att han fått samma sjukdom som storasyster. Jag kan prata hur länge som helst om saknaden efter honom och storasyster. Prata om hur 50% av mina och makens gemensamma barn har dött i mina armar. Starla och Alastor. Tack och lov har vi Vilde och Tristan tillsammans, och så har vi ju båda älskade barn från tidigare också. Utan alla dessa underbara barn vet jag inte hur jag hade klart mig igenom förlusten. Förmodligen hade jag inte gjort det.

Nu är vi inne i December. En månad som många barn älskar och bara längtar efter, men som andra barn blir förtvivlade över. Jag känner mig som ett av de förtvivlade barnen. Förra julen var våran första jul utan Starla. Första gången vi upplevde en jul och visste att vår lilla tjej aldrig skulle få vara med oss igen. Inte heller skulle vi få se hennes ögon ljusa upp varje gång hon såg julgranen. Plötsligt inser man hur små och obetydliga många saker är. Hur många gånger har man som förälder inte sagt åt sitt barn att inte hålla på riva i julgranen, inte bråka, inte skrika etc. För min del skulle Starla gärna få skrika och bråka och riva sönder varenda sak här hemma. Det enda som skulle betyda något var att hon var med oss. Detsamma gäller givetvis för vår lilla kille, Alastor. Han skulle ha fått uppleva sin första jul och busat runt med sina syskon. Istället kom han och vände om och får nu istället fira jul med Starla.

Skrev den här på engelska från början, men översätter den nu till svenska. Inte lika bra, men det kan hända att jag lägger upp den engelska versionen senare..

"Stjärna och prins"
Ingen av oss förväntade det här
vi hoppades på det bästa
men återigen förlorade vi ett av våra barn
Vi förlorade dig

Sorgen omslöt oss
men det var ett tag sen dess
men oroa dig inte, lilla prins
vi älskar och saknar dig fortfarande

Ibland känns allting hopplöst
då tänker jag på dig och din syster
våran lilla prins, och våran lilla stjärna
båda två gjorde det omöjliga
ni fortsatte att leva trots läkarnas besked
ni båda förvånade dem genom att fortsätta leva
och ni lever fortfarande, i våra hjärtan.

Jag vill komma ihåg alla fina minnen
men då kommer jag plötsligt ihåg
att jag aldrig kommer att få fler minnen
Ni är borta
Vi ville ha er, inte bara minnena

Min lilla stjärna. Du lyste upp våra liv med ditt skratt
Min lilla prins. Du tog oss med storm när du t

..men jag börjar undra. När kommer den tiden isåfall?
Minuter blir till dagar och dagar blir till veckor...veckor blir till månader och tiden flyter ihop. Medicinerna får mig att hålla huvudet ovaför vattenytan men inte mycket mer. Jag är  inte mig själv och vet inte om jag någonsin kommer att bli det igen heller. Livet känns så ofullständigt och totalt meningslöst när två av mina barn ligger i jorden. begravda. Det närmaste jag kan komma dem är att sitta på gräset..men även då är vi långt ifrån varandra. Och vad finns kvar av dem? Jag önskar så att vi kunde vrida tillbaka tiden och ställa allt till rätta på något vis..

Se Starla skratta, le, hoppa, skutta coh busa med sina syskon. Se och känna Alastors hand gripa tag runt mitt finger, se honom le och öppna sina underbart fina ögon...se honom krypa, gå och bli en egen individ liksom de andra barnen. Men det kommer ALDRIG att hända. Istället får JAG gå och fantisera om hur det hade varit om mina BARN inte hade varit döda och begravda! Det finns inga ord som kan uttrycka vad jag känner..men det är ett tomrum i mig. Som aldrig kommer att bli fyllt igen...ett stort svart hål som slukar all glädje så att det bara återstår sorg och smärta..
Varför skulle vi drabbas två gånger? Eller ens en gång? Nu är jag egoistisk, men det finns så många andra som inte förtjänar sina barn, som inte borde ha barn..men så tas två av mina ifrån mig. Två barn som jag hade gjort allt för! Två barn som jag hade gått på brännande kol jorden över för att finnas där för dem...ge dem all kärlek och glädje..få dem att känna sig älskade, behövda, efterlängtade.. men nej.. dom togs ifrån mig.. jag kommer aldrig att få chansen att bevisa för Dem hur mycket jag älskar dem eller ens se dom igen. Jag är så rädd att minnena av dem ska blekna för oss och för alla andra. Vem kommer ihåg våra två små barn om ett par år? Vem? Och vad är kort och filmer på dem jämfört med ett liv MED dem?!