Gå vidare? Kom över det?
Ibland får man så dumma kommentarer när man pratar om Starla eller Alastor. Kommentarer som "har ni inte kommit över det än?", "när ska ni gå vidare?" etc. Jag blir lika förbluffad och irriterad varje gång. Hur tror människor egentligen att man ska kunna komma över det faktum att ens barn har dött?! Och inte bara ett barn dessutom, två av våra barn. Hur går man vidare när man är en trasig människa som aldrig blir hel igen? Jag vet inte. Men jag försöker förstå och jag försöket acceptera det faktum att jag aldrig mer kommer att få se dem. Men att gå vidare eller komma över dem? Aldrig i livet! Jag vill minnas varenda sekund med dem, förutom de allra sista sekunderna.
Svarade nyss på ett mejl som jag fått i mars men inte sett förren nu (det måste vara nytt rekord!) och jag skrev en sak i mejlet som jag tycker stämmer så bra. Jag vet inte om det stämmer för andra "änglaföräldrar" men för mig stämmer det. Detta skrev jag:
"Man får försöka ta en dag i taget och inte planera allt för långt in i framtiden. Samtidigt kan det vara bra att ha något att se fram emot, som en semester t.ex. Det är inte alltid man vet hur man kommer att må nästa dag, och så måste det få vara. Vi är inte mer än människor som försöker förstå vad som hänt."
Jag vet inte om jag någonsin kommer att förstå till fullo vad som hänt oss. Ärligt talat vet jag inte om jag vill förstå.
Vi älskar er Starla och Alastor!
Kommentarer
Postat av: L
Gaaaah Blir så ledsen när jag hör detta att jag bara vill skrika. Tror fasen att Ni aldrig komma över Era barn. M har varit hos T en natt och jag saknar henne något grymt redan. Skulle aldrig kunna "komma över" någon av mina barn. Att Ni ens klarar av att gå upp på morgonen är beundransvärt och helt otroligt. Finner inga ord!! Sådanna människor borde få en kall hink med vatten över sig, om än inte en smäll på käften. Usch och fy!! Kraaam.
Postat av: Kat
Ja man blir ju både förvånad och irriterad över att sånna människor finns...
Men förstår precis vad du menar med att du saknar M redan.. mina fyra äldsta åkte till sin pappa igår och första minuterna var det skönt men sen slog de mig..VAD gör jag nu? Och så började jag förstås att sakna dem ;)
Trackback
