Det efterlängtade ultraljudet
Vill börja med att tacka med kommentarerna, både på se nyare inläggen och de som är från en tid tillbaka. Jag är dessvärre dålig på att svara, men jag läser dem alltid!
Idag var vi hur som helst på det efterlängtade ultraljudet. Och vi var båda två mer nervösa än någonsin innan inför ett UL. Med Starla visste vi inte att något var fel tills det att hon föddes, och med Alastor intalade vi oss att det inte kunde hända två gånger...Men det kunde det.
Bebisen verkade må toppen! Låg och vinkade och verkade trivas alldeles utmärkt! Om vi skulle ta reda på könet eller inte är något vi har funderat kring, men vi bestämde oss för ett tag sedan att om det gick att se så ville vi veta. Och vi ska få en alldeles perfekt liten flicka! Fick även ett nytt bf datum, 2/3. Flyttad åt rätt håll!
Det känns extra kul med en till liten tjej. Jag har ju bara två döttrar, varav den ena jag har varannan vecka och den andra kommer jag aldrig få hålla i mina armar igen. Jag och Andras har två perfekta småkillar tillsammans, så vi hade hoppats på att sista barnet skulle bli en flicka. Men nu kommer den nödvändiga ursäkten; vi hade förstås blivit glada över en liten kille också!
Och vips så löste sig namnproblemet också. Det blir en Juno!
Vänner, trots skilsmässa?
De som känner mig, eller M (ex-maken) för den delen, vet att det för oss är en självklarhet att vara vänner, trots att vi inte längre är gifta. För att vara riktigt ärlig så är han en utav mina bästa vänner. Barnen kommer i första hand och vi tyckte inte att de skulle behöva komma i kläm för att vi inte ville leva ihop längre. I början var det givetvis inte så lätt att vara vänner, det var så många förändringar på gång. Men sedan dess har det mesta flutit på utan några större problem, och tills det att jag träffade Andreas kunde vi också åka på semester tillsammans. Andreas och M är också bra vänner, och de flesta blir chockerade när jag säger att de ringer varandra och träffas utan att jag är med.
Många blir också chockerade när jag säger att M ibland är här och hälsar på "utan anledning" utan bara som vän.
Jag kan inte sluta undra varför enligt omgivningen ska vara ovänner och behandla barnen som handelsvaror bara för att man inte längre är gifta? Många gånger får jag även frågan "men vad tycker barnen?".
Det är det här livet som barnen är vana vid, vid dem är det normalt. De vet inget annat, och de trivs som det är.
Och vet ni vad det "värsta" i all den här röran är? Jag och M kan ringa varandras föräldrar för att prata enbart med dem! Det kan även jag tycka är lite konstigt. Men vi har trots allt varit gifta och fått fyra underbara barn tillsammans. Alltså känner vi varandras släkter, och jag kan inte påstå att jag ser någon anledning att bryta banden med dem för något som händer mellan mig och M.
Hur andra väljer att göra lägger jag mig inte i. Men varför ändra på något som fungerar?
Trött och illamående
Jag mådde otroligt illa i början av graviditeten. Så illa, och så trött, har jag inte varit under någon av mina andra graviditeter. Jag var alltså ganska lättad när illamåendet försvann och tröttheten började ge med sig. Den här veckan började illamåendet komma tillbaka och de senaste två dagarna har jag mått uselt! Och tröttheten kom som ett brev på posten också.
När det är som jobbigast i graviditeterna brukar jag tänka att "det här gör jag aldrig om!" eller "det är ju trots allt värt det". Och när bebisen är född så är det ju värt det, och plötsligt glömmer jag bort alla krämpor jag hade...Så var det även denna gång. Så jobbigt att vara gravid är det ju inte, jag mår ju prima under graviditeten!
Om det ändå vore så väl. ;) Det är väl bara att acceptera att minnet är bra men kort. Det ÄR jobbigt att vara gravid! Men det är som sagt värt det. Men den här gången vet jag också att det garanterat är sista barnet, vilket gör graviditeten lite annorlunda.
Jag har flera gånger sagt att det här är min sista graviditet, men ändå blivit gravid igen efteråt. Men så säker som jag är nu har jag aldrig varit tidigare.
Ett tag efter att vi förlorat Alastor började vi prata om att ev. försöka oss på ett sista barn. Vi bestämde oss för att göra det, men vi ville vänta lite. Och precis när vi tänkte göra igång började jag tveka. Var det verkligen ett till barn jag ville ha? Hur skulle jag orka med ett till? Men efter ytterligare lite funderande så bestämde vi oss ändå för att om det var möjligt, så skulle Alastor bli storebror. Och här är vi alltså nu, med en till liten på väg. Vårt sista barn, smurfen som bebisen går under här hemma.
Och det här blev ett långt inlägg bara för att säga en enkel sak egentligen; Att nu i veckan började jag känna Smurfens sparkar! Och i nästa vecka ska vi på ultraljud. Ni får gärna hålla tummar och tår att allt ser bra ut! Och om det går kanske vi även får reda på om det blir en lillebror eller lillasyster!
Känns som jag glömt något
Hela kvällen har jag haft känslan av att jag glömt något. Jag har tittat mig omkring, räknat in barnen och lättat kommit fram till att jag inte glömt hämta någon etc, jag har kollat almanackan men tycks inte ha glömt något..Jag har ju t.o.m. sett till att alla barnen fått mat! ;) Ändå är känslan kvar. Men jag antar att jag förr eller senare upptäcker vad det är jag har glömt. Får väl något ilsket telefonsamtal om att jag inte kom till något avtalat möte, eller någonting i den stilen.
Har en sak på gång som jag gått och funderat på ett tag. Och nu blir det snart av! Men det berättar jag mer om någon annan gång..
Ikväll hade vi dessutom lite äventyr här hemma. Helt gratis! Enya kom ut ur badrummet och börjar ropa på Andreas att det är vatten i badrummet, vilket han inte reagerar på. Det är ju trots allt ett badrum. När hon istället ropar att det är ÖVERSVÄMNING i badrummet skrattar han. Enligt honom kommer en översvämning inte bara sådär. Men Enya envisas och ropar vidare, till slut säger hon "Men kom då! Eller skyll dig själv!". Någonstans i den meningen måste Andreas ha förstått att något trots allt inte var riktigt som det skulle och sekunden senare flyger han upp ur soffan och halvspringer in i badrummet och jag som kommer efter hinner se hur han stelnar till och säger "Ojdå.".
Strax därefter förstår även jag vad problemet är. Vatten upp till kanten i toan och det kommer upp vatten och annat trevligt gojs ur brunnen till duschen.
Jag hatar avlopp, brunnar och äckligt gojs. Hellre föder jag barn (och tur är väl det kanske?!) och det verkar som att barnen fått den genen av mig. Alla barnen utrymmer och håller sig på tryggt avstånd. Förutom en. Vår vilding Vilde. ;) Han ska givetvis in i badrummet och plaska runt i vattnet och blir vansinnig när jag lyfter ut honom. Förlåt gubben, men jag vill inte att du gör din storebrors misstag och dricker ut toalettborstskålen (visserligen var han bara drygt ett år då). ;)
Till slut fixar Andreas till allt och lugnet lägger sig igen. Jag är glad att det var Enya som upptäckte problemet och inte jag. Hade det varit jag så hade jag i ren panik försökt spola ännu mer och då hade det bara blivit värre. Antingen har jag en smart dotter eller så är det jag själv som är osmart. Eller en kombination av båda kanske?
Men gladast är jag nog att Andreas var hemma och kunde hjälpa till. Om han inte varit hemma hade jag gjort precis som jag sa till honom; stängt dörren och låtsas som ingenting tills det att han kom hem. ;)
Har en sak på gång som jag gått och funderat på ett tag. Och nu blir det snart av! Men det berättar jag mer om någon annan gång..
Otålig
| Det här är ju inte min första graviditet så jag borde ju vara van vid det här laget..men det är jag inte! Jag är redan otålig och går och räknar ner, och då är det ändå väldigt långt kvar. Jag vet inte riktigt hur jag ska stå ut tills i mars med den här nyfikenheten, otåligheten och ovissheten. Trots att jag intalar mig själv att inte vara orolig så är det svårt att låta bli att oroa sig för allt som kan gå fel... |
|
Beräknat ankomstdatum: 2010-03-06 |
|
| Du befinner dig nu i vecka: 14+1 | |
| Dagar kvar tills bebisen kommer: 185 |
