När det är som jobbigast i graviditeterna brukar jag tänka att "det här gör jag aldrig om!" eller "det är ju trots allt värt det". Och när bebisen är född så är det ju värt det, och plötsligt glömmer jag bort alla krämpor jag hade...Så var det även denna gång. Så jobbigt att vara gravid är det ju inte, jag mår ju prima under graviditeten!

Om det ändå vore så väl. ;) Det är väl bara att acceptera att minnet är bra men kort. Det ÄR jobbigt att vara gravid! Men det är som sagt värt det. Men den här gången vet jag också att det garanterat är sista barnet, vilket gör graviditeten lite annorlunda.

Jag har flera gånger sagt att det här är min sista graviditet, men ändå blivit gravid igen efteråt. Men så säker som jag är nu har jag aldrig varit tidigare.

Ett tag efter att vi förlorat Alastor började vi prata om att ev. försöka oss på ett sista barn. Vi bestämde oss för att göra det, men vi ville vänta lite. Och precis när vi tänkte göra igång började jag tveka. Var det verkligen ett till barn jag ville ha? Hur skulle jag orka med ett till? Men efter ytterligare lite funderande så bestämde vi oss ändå för att om det var möjligt, så skulle Alastor bli storebror. Och här är vi alltså nu, med en till liten på väg. Vårt sista barn, smurfen som bebisen går under här hemma.

Och det här blev ett långt inlägg bara för att säga en enkel sak egentligen; Att nu i veckan började jag känna Smurfens sparkar! Och i nästa vecka ska vi på ultraljud. Ni får gärna hålla tummar och tår att allt ser bra ut! Och om det går kanske vi även får reda på om det blir en lillebror eller lillasyster!