Hur jag minns Starla

Som sagt, idag är det tre år sedan jag hade henne i min famn och såg henne lämna oss.

Starla var mitt och Andreas första gemensamma barn. Vi hade längtat så länge efter henne! Första gången jag såg henne tyckte jag att hon var perfekt. Det slutade jag aldrig att tycka. Men vi märkte snart att hon kanske inte var som alla andra och tids nog fick hon sin diagnos och marken öppnade sig under våra fötter. Hur tar man det egentligen som förälder när man får höra att ens barn förmodligen kommer att dö inom två år, och troligen betydligt tidigare än så? Det finns inget svar på den frågan. Jag minns inte riktigt själv hur jag reagerade. Världen stannade upp och det susade i huvudet. Men, vår tjej var speciell. Hon blev ett halvår. Hon blev ett år. Hon blev två år. Vi började våga hoppas! Hon blev tre år också. Men i samma veva började hon bli sämre, och bara en dryg månad senare hade vi förlorat henne. Men jag är stolt över henne! Hon klarade av det läkarna sa att hon inte skulle klara av. Hon lurade döden och kämpade på och fick alla runt omkring henne att skratta och le.
Jag minns när jag mådde som sämst. Starla visste när jag mådde dåligt och gav mig då antingen en kram eller la sin hand mot min kind och log. Hon sa ingenting, men hon fanns där. Och hon fick mig alltid att le! Världens finaste lilla tjej som var unik på mer än ett sätt. Och så älskad hon var utav sina syskon! Och hur hon smälte alla i sin omgivning! Det var tack vare Starla jag lärde mig att man inte alltid behöver säga så mycket. Starla pratade väldigt lite, men hon var empatisk och som jag sa fanns hon alltid där. Det är delvis tack vare henne jag har blivit den jag är idag, och det är också tack vare henne jag klarat av hela den här situationen. Jag vet att hon skulle vilja att jag kämpade. Och jag kämpar, för hennes skull. För Andreas skull. För resten utav barnens skull.

Många säger att Starla skulle ha älskat att ha träffat sina småsyskon Alastor och Juno. När någon säger det svarar jag alltid att det har hon redan gjort. Jag tror inte på någon Gud, himmel eller helvete. Men jag tror att det finns något mer bortom döden. Och jag tror på att Starla är med sin lillebror. Och jag är övertygad om att hon på ett eller annat sätt redan träffat sin lillasyster. Hennes docka, som hon kanske skulle ha sagt.
Att förlora henne var det absolut tuffaste jag varit med om. Men jag försöker att inte vara ledsen. Istället försöker jag vara glad för att vi faktiskt fick ha henne hos oss i tre år. Och jag är så stolt. Stolt över att just jag fick vara hennes mamma. Att just jag fick äran att ha en solstråle i mitt liv.

Älskade, älskade barn. Mamma saknar dig!

Kommentarer
Postat av: Tomas Nilsson

Hej!



Jag är en journalist som gärna skulle komma i kontakt med dig. Du bär på en berättelse som borde förmedlas så att andra kan ta del av den. Finna stöd.



Hör av dig

/Tomas

2010-05-08 @ 17:09:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0