För någon som inte förlorat sitt barn, eller precis gjort det, så låter det förmodligen helt galet att jag säger något sånt här. För ett år sen, när vi förlorat Alastor, skulle jag ha sagt samma sak. Jag visste att varje dag efter förlusten av Starla blev lite lättare på ett vis (men också tyngre på ett helt annat vis) men det betydde ju inte att det skulle bli så igen! Jag kunde inte leva utan två av mina barn och jag förstod inte hur andra kunde säga att "det blir bättre". Men såhär efteråt: Det blir faktiskt "bättre".

Saknaden och tankarna på hur barnen skulle ha varit idag blir kanske fler, men jag är inte förlamad av sorgen längre. Jag och sorgen har blivit ett. Jag har den alltid med mig, och jag lär mig varje dag hur jag ska göra för att leva med den.

Nu har jag bestämt mig. På söndag ska jag inte sitta och tycka synd om mig själv. Jag ska istället minnas alla minnen och lyckliga stunder som vi faktiskt fick med vår dotter. Hon var så liten, men hon lärde oss så mycket. Hon lärde oss att se annorlunda på livet, uppskatta dom små sakerna och inse att man kommer långt med ett gott humör och ett leende. Och hon var ett praktexempel på hur man lindar både sin mamma och pappa runt sitt lillfinger..... ;)