Jag har på sistone börjar fundera på hur mycket vi som föräldrar egentligen vet om våra barns liv. Det gäller speciellt om man har varannan vecka boende som vi har. Halva deras liv missar jag då de är hos sin pappa. När de är hos mig försvinner ännu fler timmar då de är i skolan/på dagis. Det är inte så många timmar per dag man egentligen träffar sina egna barn. Så hur mycket bör jag som förälder veta om mitt barns liv, den delen utav livet som inte tillbringas med mig?

Jag tror att jag känner mina barn rätt bra. Jag tror jag vet vad de känner om saker och ting, men jag kan aldrig vara säker. De kan lika gärna vara bra på att dölja saker och ting. Det som jag tror att jag vet kan lika gärna vara motsatsen. hur vet jag egentligen att mina barn mår bra?

Jag läste ett inlägg på bonusdotterns blogg (http://mystella.blogg.se/2009/october/jag-vill-faktiskt.html).

Jag tyckte att hon uttryckte det rätt bra. Att livet är som ett pussel som man måste pussla ihop. Det inlägget fick mig också att se att många föräldrar i själva verket vet ytterst lite om sina barns liv, inklusive mig. Och vissa föräldrar väljer att blunda.

Jag kan inte tvinga barnen att öppna upp sig för mig, att prata med mig och berätta när de mår dåligt. Men jag kan visa att jag alltid finns där för att lyssna och stötta och jag hoppas att de vet att de alltid har möjligheten om de behöver det. Jag vill vara där för mina barn. Jag har gett mig själv löftet att har de förtroendet att prata med mig om någonting viktigt så ska jag verkligen lyssna och inte döma eller förbjuda innan jag hört vad de verkligen har att säga.

Som mamma vill jag göra allt för mina barn. Det finns ingenting som betyder så mycket för mig som mina barn. Och med mina barn menar jag inte bara mina barn biologiskt sätt utan även mina bonusdöttrar. Jag älskar dem som att de vore mina egna och jag önskar innerligt att alla barn världen över fick den kärleken. Tyvärr är det många barn som inte får den kärlek de behöver och förtjänar, eller den uppmärksamheten och respekten. Det är många barn som saknar det absolut viktigaste - trygghet.

Och återigen, som mamma och medmänniska önskar jag att jag kunde göra samma sak för alla dem som jag kunde göra för mina egna barn.