Jag minns barnen som de såg ut sista gången. Små. De hade varit så mycket större nu, speciellt lillkillen. Tänk att han snart skulle ha fyllt två år och att han var lite över två månader då jag fick se honom för sista gången. Det är en lång tid att inte se sin lilla bebis på. Och min lilltjej, hur hade hon varit nu?

Det är lätt att tänka på barnen så som de var var i mina ögon när jag fick hålla dem hos mig. Men det är lika lätt att komma på sig själv att fundera över hur de hade sett ut nu, hur deras röster hade varit (främst Alastors), hur deras personligheter hade förändrats...

Det är så blandade känslor. Jag saknar barnen så otroligt mycket, men samtidigt vet jag att hade vi inte förlorat Alastor så hade han varit vårt sista barn. Vi skulle inte gå igenom den här sista graviditeten och vänta på Juno. Och trots att Juno inte är född, så älskar vi ju henne också....