På sistone har jag inte haft någon större lust att göra någonting alls, allra minst uppdatera här. Jag mår fortfarande inte bättre men försöker att se allt det positiva och verka glad nu när det är jul för barnens skull. Men varje gång jag påminner mig själv om att kämpa för barnens skull så påminns jag också om att det är två barn som jag inte har hos mig att kämpa för. Jag saknar dem så otroligt mycket! Jag fick aldrig chansen att lära känna min egen son och se honom växa upp och bli en egen liten individ. Men jag fick ett par år med S, men alldeles för få år.