De senaste dagarna har min rygg inte mått speciellt bra. Det märks att det inte är min första graviditet, kroppen är mer sliten och trött. Lilltjejen sparkar och jag påminns om hur skört allting är. På ett ögonblick kan allting förändras så fort och att då få känna Junos sparkar och veta att hon lever betyder otroligt mycket. Det är mycket lättare att oroa sig för allting nu när man hur fort allting kan ändras och jag kan inte längre ta för givet att "allting ordnar sig". Jag kan inte ens säga att Juno är frisk, för det vet vi inte än. Innan hon föds har vi ingen aning om ifall hon är frisk eller om vi kommer behöva gå igenom samma sak igen. Det är skrämmande, men jag försöker intala mig att det helt enkelt inte kan hända oss tre gånger. Det sägs att OH inte är ärftligt, ändå har jag förlorat två barn tack vare sjukdomen. Jag måste våga hoppas och faktiskt glädja mig över Juno. Att bara gå omkring och oroa sig vid det här laget hjälper inte...