16 dagar av saknad
Idag är det 16 dagar sedan Alastor somnade in. Det känns som igår men samtidigt känns det soma tt det har gått flera år sedan det. Det värkar i kroppen av saknad och varje andetag tar jag för mina barn. Det är tack vare barnen som jag orkar ta mig igenom detta.
Jag är så trött i kroppen. Jag har fått spagetti armar och ben och det känns som att benen kan vika sig på mig när som helst och armarna har förlorat alls in kraft. Jag orkar inte bära eller lyfta någonsting nu. Detta kan vara väldigt jobbigt då man har många klängiga barn och speciellt Tristan och V är klängiga nu. V är nog rädd att jag ska försvinan och vill alltid ha mig nära. Tristan har alltid varit klängig och vill alltid bli omkring buren. Helt otroligt att han har blivit 1 år och 3 månader nu.
Vad skulle jag göra utan Tyr och Enya då? De hittar alltid på massa bus som får mig att le trots att det känns som all lycka och värme försvunnit från jordens yta. Luci och A är också helt underbara. De låter mig vara ifred när jag vill, hjälper till med sina syskon och gör som jag säger åt dem utan att bråka.
Sedan har jag ju förstås de mest underbara bonusdöttrarna en människa kan ha. L har inte varit här på ett tag nu men hon är alltid så lugn och fin och gör det hon ska. E, som skrev dikten nedan, är nästan som en vuxen tycker jag. Hon tar ansvar för det som behöver göras här hemma, hjälpetr till med sina syskon, tvättar, städar osv och allt detta utan att vi ber henne om det. När vi säger åt henne att vi uppskattar hjälpen men att hon måste få vara barn/tonåring också så kommer hon med sina kloka ord om att det inte bara är jag och maken som bor här utan även hon och syskonen och det betyder också att de måste hjälpa till..
Kort sagt; jag har de bästa barnen man kan ha och de gör mig stolt över dem varje dag. Sedan har jag ju också funnit mannen i mitt liv. Men det går inte en sekund utan att jag tänker på de två barn vi förlorat i OH syndrome. Hur orkar man som människa att gå vidare efter att ha förlorat två barn inom loppet av ETT år?
Jag är så trött i kroppen. Jag har fått spagetti armar och ben och det känns som att benen kan vika sig på mig när som helst och armarna har förlorat alls in kraft. Jag orkar inte bära eller lyfta någonsting nu. Detta kan vara väldigt jobbigt då man har många klängiga barn och speciellt Tristan och V är klängiga nu. V är nog rädd att jag ska försvinan och vill alltid ha mig nära. Tristan har alltid varit klängig och vill alltid bli omkring buren. Helt otroligt att han har blivit 1 år och 3 månader nu.
Vad skulle jag göra utan Tyr och Enya då? De hittar alltid på massa bus som får mig att le trots att det känns som all lycka och värme försvunnit från jordens yta. Luci och A är också helt underbara. De låter mig vara ifred när jag vill, hjälper till med sina syskon och gör som jag säger åt dem utan att bråka.
Sedan har jag ju förstås de mest underbara bonusdöttrarna en människa kan ha. L har inte varit här på ett tag nu men hon är alltid så lugn och fin och gör det hon ska. E, som skrev dikten nedan, är nästan som en vuxen tycker jag. Hon tar ansvar för det som behöver göras här hemma, hjälpetr till med sina syskon, tvättar, städar osv och allt detta utan att vi ber henne om det. När vi säger åt henne att vi uppskattar hjälpen men att hon måste få vara barn/tonåring också så kommer hon med sina kloka ord om att det inte bara är jag och maken som bor här utan även hon och syskonen och det betyder också att de måste hjälpa till..
Kort sagt; jag har de bästa barnen man kan ha och de gör mig stolt över dem varje dag. Sedan har jag ju också funnit mannen i mitt liv. Men det går inte en sekund utan att jag tänker på de två barn vi förlorat i OH syndrome. Hur orkar man som människa att gå vidare efter att ha förlorat två barn inom loppet av ETT år?
